Fyrkantig fotboll

Nu börjar fotbollsfesten och på sportsidorna talas det om EM-guld. Men är det svenska laget värt några framgångar med den stela fotboll som förbundskapten Tommy Söderberg förespråkar? Gunnar Persson, redaktör för "Årets fotboll", reder ut begreppen. – 8/6-2000 nr 30

Ja, jag vet att Sverige för första gången av egen kraft tagit en plats i ett EM-slutspel. Fantastiskt! utropar somliga. Skulle det behöva ta 40 år? undrar jag.

Under en följd av år var varje EM-kvalkampanj av någon anledning att betrakta som ett "mellanår" för landslagsverksamheten. Det hette så när alla kring laget insåg att det inte skulle räcka till.

Man siktade på VM. Men Sverige nådde varken Spanien -82 eller Mexiko -86. Återkomsten till den internationella scenen (Italien -90) blev ett smärtsamt fiasko med tre förluster, bland annat mot blåbäret Costa Rica.

Men erfarenheterna utnyttjades när vi själva arrangerade EM -92 och i kraft av en gratisplats spelade ihop ett lag inför VM -94, där det som alla vet blev brons.

En utmärkt prestation av ett lag med flera särpräglade individualister, även om själva tredjeplaceringens betydelse har överdrivits. Ty vem minns egentligen en förlorande semifinalist?

Efter missarna i kvalen till EM -96 och VM -98 började nervositeten sprida sig på Svenska fotbollförbundets kansli i Solna. Den ångest jag talar om står i direkt proportion till hur verksamheten svällt de senaste tio åren, från att arrangörskapet av EM -92 roddes hem. Antalet fast anställda har vuxit från 25–30 till 79 namn i den senaste adressförteckningen.

Kostymen är stor, som det heter, och hela meningen med verksamheten är att då och då få visa upp sig i ett mästerskap. Annars blir sponsorerna otåliga, nämligen.

Diamanten – den gamla vanliga innovationen
Man kan alltså tänka sig att den förbundskapten som tillträdde vid årsskiftet 1997/98, Tommy Söderberg, kände draget av den vink som sade "slutspel NU, annars..."

Alltså skred han till verket med den målsättningen, allt annat vore i och för sig futilt, men han drog också slutsatsen att ändamålet fick helga medlen. Och det är där vi befinner oss nu. Med ett landslag som gått igenom kvalet obesegrat utan att egentligen imponera på någon utöver Svenska fotbollförbundet självt och medlemmarna i den mediekör som tanklöst jublar åt varje svensk framgång.

Att just det här laget uppför sig så som de av oss svenskar bespottade och hånade norrmännen gjorde i USA 1994 kvittar. Laget vinner – alltså är det värt all framgång.

Men i förlängningen leder Tommy Söderbergs fotbollssyn till att man sågar av den gren man sitter på, samtidigt som man också biter den hand som föder en.

För seden här i landet är ju att ta efter den som nått framgång, att kopiera allt in absurdum. Faran är därför att tränare börjar ta efter landslagets destruktiva spelsätt och att svensk fotboll sakta skrumpnar på samma sätt som den engelska kvävts till döds efter VM-guldet 1966. Då lanserades ett helt nytt spelsystem, med fyra backar, fyra mittfältare och bara två anfallare, tidigare hade man alltid spelat med en center och två yttrar – alltså minst tre man i anfallsriktningen!

Det som Söderberg kallar "diamanten", ett system med fyra mittfältare, två på kanten och två i mitten, av vilka den som har rollen som spelfördelare ska vara något av en kung på mittfältet, hyllas som en innovation. Men det handlar i själva verket om ett lån från ett av de mest cyniska världsmästarlag som setts, Argentina 1978.

Barbapappababblet
Inte vid något tidigare tillfälle har en svensk förbundskapten i fotboll omgetts av en sådan ordmur för att få omvärlden att förstå att just den här mannens ledarskap är speciellt. Tidigare har resultaten och lagets sammansättning varit det mest intressanta.

Men nu handlar det mesta om det ledarskap som utövas av en man som å ena sidan (inåt) är den drivande rent fotbollsideologiskt men som å andra sidan (utåt) delar ansvaret med Lars Lagerbäck och som också vägrar att ta varje form av diskussion om mål och medel.

Å ena sidan, från så kallat auktoriserat håll, får vi veta vilken varm person det handlar om (han är alltså inte känslokall), hur han "arbetar med individen" men att han också sätter "kollektivet" i centrum.

Alltså: Han hälsar på spelarna som vanligt folk, har ibland enskilda samtal med dem och vill gärna att laget skall fungera som en enhet. Vad bra.

Å andra sidan säger rapporter från skilda håll (t.ex. tv-fotografer och ledare som tidigare arbetat tillsammans med honom) att vi här har en person som ibland visar ett besvärande dåligt omdöme, särskilt i umgänget med massmedierna.

Trots framgångarna är det något med det här landslaget som får mig att fundera länge och grundligt. Det gäller lagledningens oförmåga att hålla rättning i leden, något som gör att laget leds efter samma princip som "Expedition Robinson". Där är det ju som bekant så att den som klarar sig bäst på egen hand, som tar minst notis om intrigspelet faktiskt röstas bort av de övriga. Låt mig försöka visa vad jag menar med en liknelse.

Bialystok-skolan
Dramaten släpper fram en ny regissör. Han har de senaste åren arbetat mest med yngre skådespelare. Men nu skall han ta hand om de tunga jobben. Det har en tid rått stiltje på Dramaten och när det visar sig att den nye regissören företräder en ny riktning inom regiarbetet, vi kan kalla den för "Bialystok-skolan", ser man det som en fördel. Nya vindar...

Bialystok-skolan visar sig vara en mycket torftig form av teater. Men det intellektuella snobberiet är utbrett och reaktionen på föreställningarna blir ett oreserverat bifall.

Problemet är att varje uppsättning är den andra lik, oavsett pjäs. Skådespelarna sitter på stolar och läser högt direkt ur manuskriptet. Vissa har fler repliker än andra, det har regissören inte kunnat göra någonting år, men alla läser med samma tonfall och utan några som helst åthävor.

Negativ kritik, från personer med omdömet i behåll, bemöts med hätskhet. "Ni förstår inte det här. Och förresten så följer vi manus, eller hur? Kan inte bli mer teater än så här, eller hur?"

Somliga driver med den ambitiöse man som videofilmar varje repetition men får veta att det skall man inte göra.

Huvuddelen av kritikerkåren öser beröm över skådespelarna och på några håll, särskilt bland dem som spelat undanskymda roller under den nye regissörens företrädare, börjar tuppkammar att växa. Man tar berömmet bokstavligt och tror att man brutit ny mark, att det och ingenting annat är Stor Teater.

Vänner och fiender
Men då börjar en kille ställa frågor. Han är inte skolad i Sverige och därför inte så imponerad. Dessutom tycker han att han klarar mer än att läsa innantill. Han begär ett enskilt samtal med regissören och säger ungefär så här:

– Det går ju faktiskt att lära sig det här utantill. Det går ju till och med, på vissa ställen, att improvisera fram skeendet. Skulle vi inte kunna pröva det?

Regissören blir vit i ansiktet. Rasande är ett alltför milt ord. Inte för att han inte förstår vad fritänkaren menar, utan mera för att han ser sin egen auktoritet undergrävas.

Flera av dem som hyllats på kultursidorna är ju nämligen medelmåttor, som i många år kämpat i kulisserna och efter genombrottet med Bialystok-skolan nu inte godvilligt tänker släppa ifrån sig sin nyvunna status.

Utantill är mycket svårt. Improvisation är inte att tänka på.

Idén slår tillbaka på upprorsmannen. Han hotar ju hela gruppens existens. Han tvingas lämna sällskapet. Samtidigt, när alla "Årets" inom teatervärlden skall utses, ser man till att huvudpriset går till en som suttit ganska långt bak på scenen och mest mumlat. Han, som är den som mest upprörts av tankarna på "utantill" och "improvisation", framhålls som den mest betydelsefulle av allihopa. Och visst var Stefan Schwarz det.

Det gav helt fel signaler när han i höstas utsågs till Årets spelare. Att hylla en spelare som så ofta betett sig apart på en fotbollsplan och som redan i USA 1994 ansågs ligga på gränsen för det acceptabla (han blev mycket välförtjänt utvisad i matchen mot Rumänien, den där med straffarna) tyder på en oroväckande vindkantring från ansvarigt håll. Hans uppgift i landslaget har kallats "balansspelare" (dvs en sämre kopia av Jonas Thern, som la av för två år sedan) och tycks ha bestått i att på mittfältet frakta bollen i sidled och på så sätt försöka likna en kontinental spelförare.

Schwarz sega bollbehandling och mandat att slå an lagets mentala ton låg bakom problemen kring den påhittige mittfältaren Pär Zetterberg, som sedan tonåren spelar i Belgien och är en av de populäraste spelarna i ligan. Schwarz ville helt enkelt inte ha spela med någon som "bara" vill spela framåt och som inte är pigg på att sparka ner motståndare.

Efter att på hela förra året bara fått spela i kvalmatchen borta mot Luxemburg, och då bara som inhoppare i halvtid, tackade Zetterberg helt enkelt nej till allt landslagsspel så länge Söderberg sitter kvar.

Nu är Schwarz borta på grund av skada, likaså backen Pontus Kåmark och anfallsavbytaren Andreas Andersson. Målspottaren Henke Larsson har spelat en halv match sedan han bröt benet på plan förra hösten, och mittfältaren Fredrik Ljungberg som varit skadad under våren log besvärat dagen efter matchen mot Spanien förra helgen när han fick frågan om hur han kände sig. Mittbacken Patrik Andersson och backveteranen Roland Nilsson kommer båda till EM, men huruvida de är helt återställda från skadorna de ådrog sig mot Danmark i slutet av april vet man inte heller.

Självklart skulle Sverige kunna åstadkomma ett och annat i ett Europamästerskap. Dock inte i detta.