Människans bästa vänner

Ge gratis kaniner till alla barn. Ge dem kattungar, salamandrar, vandrande pinnar och kor. Annars får vi sorghämmade medborgare utan begrepp om frihet, moral och bleka döden. Utan husdjur blir ingen poet. – 13/1-2000 nr 25

Hemma hos oss fattades intet djur.

Varje gång vi skulle till landet packades alla burar i pyramider i bilen. Katten underst, pudeln, kaninen och hamstern i mitten och högst upp en skrikande svärande papegoja som hette Allan Ballan.

Det var så trevligt. När Halsfluss kräktes grät pudeln, när Allan svor panikjoggade hamstern varv efter varv och skrek med kvävda gnyn. När fiskarna slutligen kokade helt stillsamt i sitt lilla reseakvarium ovanpå motorn grät mamma en skvätt i termosen och då gjorde jag det också.

Det brukade ta två dar innan vår urbana asfaltskanin vågade beträda gräset och akvariet hittat nån lämplig funktion men allt brukade lösa sig.

Och sen var det fest.

Jag kan tycka att döden kan tas med lite ro. Men det finns andra som tycker annorlunda. Och jag tror att jag förstått varför.

Jag besökte en nästan obegripligt melankolisk plats bakom Kaknästornet en blåsig dag i november. Sedan 1878 har den legat där i all sin absolut överväldigande prydlighet. Tamråttorna Mutsi och Nutsi har var sin omsorgsfullt graverad sten här. Bakom en välklippt häck ligger "Bergmans kuse", avliden strax efter sin medverkan i "Sjunde inseglet".

Och perserkatten Näveråsens Cesar som ligger i en kista med Bamse på, fylld av hans favoritleksaker i en alldeles nygrävd grav, han är lika djupt sörjd som mattes far. Det vet jag för jag fick vara med när han gravsattes.

Alla dessa så förunderligt älskade djur ligger begravna under inskriptioner som "Du var den finaste kissen i världen", "Älskad – oändligt saknad", "Vi ses därborta" – allt i miniatyrformat som vore det en hemlig dödsplats för ett dyrkat vättefolk i utkanten av Gärdet.

Kejsarinna över alla här
Jag skrev en mycket sorglig dikt i mina känsligaste år. Den hette: Mina döda vänner som aldrig mer skall komma tillbaka till mig.

En liten galen katt, en gosig kanin, en som hette Taggtråd, en Misse, en Kalle och så en som döptes till Halsfluss. Mina feta födelsedagsgrodor leker inte längre i mitt akvarium, dom rymde, mina tårar skymde. Två undulater sjunger ej mer i köket, gift i Hellasgården dödade vår hund. Vad hade hon gjort? Inte sprungit för fort. Ett kokande akvarium, ett rykande herbarium, (rimma själv på akvarium får du se hur lätt det är) ett stannande hjärta, en spruta, en plog, alla dog. Alla mina små vänner som inte kommer tillbaka till mig. Jag tänker på dig
Ett sorgeode värdigt en Bergmanhäst i mitt tycke. Och på rim skall de sörjas för de är kunskapens äpplen, de små ulliga bajsande monstren.

Inget i hela världen gör en större, värdigare, mer avundsvärd, generös och allmänt storartad till mods än ett magnifikt utropat "Jag ska få en kanin! Ha! Det ska inte du!! Den skall heta Gullegullegulleblomma-michaeljackson och... bo i mitt rum!"

Man blir oberörbar för en stund, oändligt beundrad och kejsarinna över hela himla dagis.

Men det är inte bara personlighetsdanande, det är också lärorikt med husdjur. Varje intressant begrepp, dvs sex, kärlek, vrede, sex, ilska, frosseri, död och sex, förklaras och beskrivs utan pinsamma samtal med föräldrar om man bara har tillräckligt många djur på ett tillräckligt litet utrymme.

Existentialismen är en animalism
Jag insåg mysteriet med kärlek genom två kåta kaniner. Honan led olyckligtvis av någon sorts moderskapsneuros och åt upp delar av sin avkomma vilket ledde till en period av massbegravning, dramatik och verklig existentiell ångest för hela familjen: Vad är ett liv värt?

Problemet med psykiska sjukdomar illustrerades med all tänkbar tydlighet av den katt som fick heta Lilla Galen i min lilla dikt, betydelsen av begreppet frihet stod i eldskrift över köksluckorna varje vinter när Kalle kanin skulle förvandlas från feg men lycklig frifräsarhoppare med jättemeny på landet till ståltrådsfånge på torrfoder, och Allan lärde mig svära.

Makt att bestämma att nu skall dina sädesledare knipas, serru, för det har jag bestämt, var en annan pirrande lärdom att dra, tillsammans med att vattengrodor tål inte luft, att pudlar känner skuldkänslor, att möss troligen kan känna dödsångest på en legoflotte i badkaret och att allt man stoppar in i ena änden kommer ut i den andra. Samt att om ingen ser på kan man vara märkligt grym mot den som inte kan skvallra på människospråk.

Sånt sparade man längst bak i hjärnan.

Och det där med att dö. För det gjorde de hela tiden och efter kort tid, utan att säga adjö eller någonting. Och dom ser verkligt döda ut när dom är det. Slappa, tunga, livlösa (eller kokta).

Vad som är måttlig sorg är svårt att veta. När vår fjärilshund hade ätit råttgift i skogen och trots akututryckning inte klarat sig började min mamma gråta varje gång vi svängde ned i Söderledstunneln, alltid i ett helt år efteråt. Men vi grävde ingen grav.

Överdrift är måttlighet
Det finns nästan ingen som vill begrava sina djur under vintern. Perserkatten Näveråsens Cesar var ett undantag. Människor är rädda att djuren skall frysa i sina urnor. Inte heller de fingerade gravarna görs på vintern, de som är smyckade men tomma, eftersom man väljer att ha urnan hemma i värmen. Men sten ska det vara fast ingen invånare i graven då.

– Vi har en policy som säger att sextio centimeter hög får stenen vara, det får räcka. Många vill naturligtvis ha mycket högre och större men sextio är lagom. Det får inte bli för mycket.

Erik Vesterberg har varit föreståndare för djurkyrkogården i sju år. Han vet mer om sorg än någon annan jag träffat. Och om för mycket.

– Det finns damer som säger: Tänk om det ändå varit min make som dött, tänk om det varit min make och jag fått behålla min hund. Det kan jag förstå, nästan ingen människa hatar sin hund, men hur många hatar inte en anhörig?

Och det kan han ju ha rätt i.

– Men tycker du inte någon gång att det kan gå till lite till överdrift?

– Jag kan säga så här. En gång hittade jag en liten papperslapp där det stod: "Här ligger en skalbagge begravd, nertrampad av en klumpig orienterare." Jag vet inte om det är så överdrivet.

Trodde väl inte det, det finns inget med djur som kan gå till överdrift. Och det är klart att man sörjer. Ens kunskapsbank, vishetslärare och lärobok, sexualupplysare och psykolog går i graven. Allt det man velat veta men inte vågat fråga fick man av sin älskade vädurskanin. Hur kan sextio centimeter ens börja motsvara det?

Klart grabben ska ha en sten.


Skrivarvänlig Torsdag

Vi rullar på.

Alla Torsdag.

Alla bilder.

Flash-animationer. Du behöver programtillägget Shockwave Flash.


Det finns bara en Torsdag i månaden
Kritik, samhälle och kultur – från din innehålls-tillhandahållare.

 

Före Columbus
Amerika beboddes av indianer som kom över Berings sund för över 10 000 år sedan. Sedan dröjde det till 1492 (eller Leif Eriksson år 1000) innan det kom någon utifrån på besök. Det finns dock teorier som hävdar annat, teorier om kung Arthur, hebréer, atlantider... De avfärdas av arkeologer, bl.a. för att det vore politiskt inkorrekt att emotsäga den arkeologi som kämpat för att få andra forskare att acceptera att indianer faktiskt skulle kunnat skapa någon egen kultur. Men det är ju som att behandla indianer som utomjordingar, menar indianska amatörforskare.
Läs Marc K. Stenglers låånga artikel i The Atlantic.
 
 
Rättvisan är blind...
Ett gäng döva ungdomar har härjat i Örebro den senaste tiden. Rån och grova misshandelsfall har satt skräck i hörande örebroare. Polisen får nu utbildning i teckenspråk. Vilka tecken-kombinationer är det som lagens långa arm fått lära, undrar vi. "Hur var det här då?", "Seså, inga krumbukter" måhända?
– Slagsmål och våld förekommer oftare vid omhändertagande av döva, och kommunikations- och språksvårigheterna ligger troligtvis i botten, säger Örebropolisens presstalesman.
Undra på det. Hur ska den misstänkte kunna säga "Släpp mig, jag är oskyldig" med händerna i handklovar bakom ryggen?
 
 
Ze drem vil finali kum tru
Drömmen om en värld där alla kan tala med alla är gammal. Prästen Schleyer samlade på 1880-talet en miljon anhängare till volapük, läkaren Zamenhof lanserade 1887 esperanto, ja Grönköpings egen Ludoviko Hagwaldo skapade ju sitt transpiranto (t.ex. Senila Liberia = Du gamla, du fria). Nu har en grupp översättare vid EU-kommissionen föreslagit ett nytt språk som alla EU-medborgare med lätthet skulle kunna förstå: "Europanto, de only lingua dat man can speake zonder estudy! Om Europanto te speakare, tu basta mixare alles wat tu know in extranges linguas."
 
 
Folkbildning I
fattigmansdräll, förenklad dräll, vanligen motsvarande s.k. halvdräll, som har ett rutigt mönster påminnande om den motsatsbundna drällens men bildat av bitvis löst liggande mönsterinslag på en tuskaftsbotten.
Nationalencyklopedin, band 6, s. 157
 
 
Biotips
På Filminstitutets filmklubb Cinemateket visas i Stockholm under januari Claude Lanzmanns skakande maratondokumentär Shoah (1985) om Förintelsen. Överlevande fångar, nazistiska lägervakter och polska bönder intervjuas. På Sture 15/1 kl. 14 (del I) och 22/1 kl. 13.30 (del II), på Filmhuset kl. 18 23/1 (del I) och 25/1 (del II).
 
 
I papperskorgen


Ladislaus Horatius tycker inte om ordet bredband eller något med förledet e-. Detta meddelas världen i en "dikt" kallad "Studie i bredd och djup".
 
 

Redaktör &
ansv. utg.:

Peter Karlsson
Redaktion (sept 99–juli 00):
Sara Acedo
Jenny Aschenbrenner
Rickard Carlsson
Olov Hyllienmark
Nina Karmelitow
Sofia Rickberg
Karin Saler
Jenny Teleman
e-postadress:
torsdag@torsdag.com
 

© Torsdag
Skriv gärna ut Torsdag. Citera oss gärna, men ange källan.

Torsdag kommer en gång i månaden, ges ut av Föreningen Torsdag, som är politiskt och religiöst obunden.