Vin och språk
Från ordbajsande till nazistjargong. De svenska vinskribenterna avklädda in på bara druvrankan. – 14/10-1999 nr 22
Det inte bara dricks mer vin och dyrare vin än någonsin i Sverige, det skrivs också mer om vin än någonsin. Men medan kvaliteten på vinerna bara blir högre kan man inte säga detsamma om det som skrivs.
Alla tidningar inklusive Hänt i Veckan ska ha en egen vinrecensent och Allt om Mat vill recensera mest. I dagarna har denna tidning för tjugoåttonde gången publicerat sitt snabbkompendium av vårt lands vinutbud, alltså "här haru dom goaste vinerna".
Föreställ er en jätterecension av all tillgänglig popmusik genomförd av, säg, Bibels Andres Lokko, Svenskans Stefan Malmqvist, Mats Olsson från Expressen och Martin Nyström, DN. Under några dagar sätter sig farbröderna ner för att tillsammans lyssna på 1 500 skivor och till sist komma ut med en lista med enradiga omdömen, prydligt indelade i grupperna Jättebra skivor, Bra skivor, Okej skivor och Dåliga skivor.
Skulle kvällstidningarna ha det på löpet? Skulle du köpa specialnumret av "Allt om Musik" och gå till skivaffären med listan i högsta hugg för att köpa några Jättebra skivor? Skulle det upprepas år efter år utan att någon ingrep, till exempel musikerna? Med synpunkter på till exempel metoden?
Fyra glada herrar lyssnar på 1 500 låtar under en mycket begränsad tid. Hur mår egentligen omdömet framåt klockan fem när en technoinspirerad Tom Jones-kopia drar i gång i hörlurarna?
– Jättebra får det bli, eller vad säger du, Stefan? Jag tror vi kallar den ... eh ... en "gruvarbetarklassiker nu i modern utstyrsel". Bra, broder, nästa!
Ett udda spektakel
Så ser det ofta ut i Allt om
Mat:s
långa lista. Eller förstår ni ett omdöme
som lyder "Hyggligt rödtjut med
yvig mustasch
och
baskern på sned"
(Monsieur Rouge, 44 kr)?
Eller vad som är det dåliga eller kanske bra som fastställs i Mats Hanzons eleganta analys av jätteprovningen (Allt om Mat 16/99):
Hela 388 minusviner kan [...] liknas vid att köra för fort med bil över lika många farthinder så att smakmässiga bakaxlar och nyckelben knäcks som tånaglar i gräsklipparen."
När Hanzon sammanfattar det mödosamma arbete panelen gjort för vinkonsumenten med ett ärligt "vi vacklar mellan att betrakta detta udda spektakel som detta årtusendes sista vinlavemang eller ett trampolinmässigt avstamp rakt in i nästa. Vad vi än kallar det är det i alla fall inte någon oansenlig fjärt i vinrymden" tvivlar åtminstone jag en smula på den mannens goda smak. Och därmed på värdet av "detta udda spektakel".
Vakuum i vinrymden
Det kan tyckas omöjligt att ge annat än värdelösa och snävt subjektiva omdömen
om vin. Men naturligtvis går det, likaväl som om musik, litteratur eller film.
Det går att göra nöjaktigt objektiva beskrivningar av ett vin, och det går att
tala och skriva om vin på en gång initierat, medryckande och väl.
Däremot är Allt om Mat:s lista, liksom de allra flesta andra listor som vill framstå som en hederlig konsumentguide, i själva verket totalt värdelös. I Allt om Mat:s fall är såväl metod som presentation diskutabel. (Dessutom råkar jag veta att en av deras provare vid en blindprovning stenhårt vidhöll att Asti Cinzano ā 61 kr var en dyr halvtorr champagne och mera sånt.) I många andra fall handlar det om brist på urvalskriterier, så att läsaren bara får sig levererade några slumpmässiga varunummer med tillhörande omdöme. En annan defekt i svensk vinprosa är att inte veta vem man skriver för, redan initierade läsare, allmänintresserade eller fåkunniga. Med resultatet att ingen har någon nytta av det.
Per Björgell i helgtidningen Avisen är en sådan vakuumskribent. Efter att (9/10-1999) förstrött tipsat om några fullständigt slumpmässigt valda viner utropar han att "sällan får man ett så härligt vintage portvin som Quinta de Vesuvio 1997. Det är härligt koncentrerat i utmärkt balans, spara det gärna några år. Underbart bara!"
Visste jag inte vad det handlade om skulle jag tveka att lägga ut nästan sexhundra på ett vin. Dessutom får jag veta att jag borde spara det några år trots att det är i utmärkt balans samt underbart.
Det är bara det att det där vinet ska man definitivt inte spara något år, utan snarare tio eller tjugo. Därtill tycker jag att det i jämförelse med andra bra portviner är rätt dyrt. Men får man prova det gratis på Systembolagets journalistprovning, visst.
Tvärsäkert och trevligt
Kvällstidningarna satsar genomgående på billigare droppar, för att sätta sina
vanliga
tvärsäkra
plus och getingar. Obetalbar var beskrivningen på ett fyraplusvin i Aftonbladets
tetratest i somras: "Så nära ett
riktigt vin
man kan komma."
I de något "finare" tidningarna försöker skribenterna framstå som mer seriösa, dock utan att komma med så mycket mer substans.
Magnus Waern (Apéritif samt Allt om Mat) tjatar ständigt om att varje rödvin han provat är "strävt". Det är ungefär som att i varje popmusikrecension påpeka att låtarna går i fyrtakt.
Anders Röttorp, som när han inte skriver om vin i Dagens Industri jobbar på SAF, har bara två ord för viner han gillar, nämligen "trevligt" respektive "finstämt". Karln kanske alltid lyssnar på Lugna Favoriter också.
Förvriden oenofil
Det mest suspekta exemplet står Per Bill för. Han är moderat riksdagsman,
tillika sanslöst energisk recensent i tidningen
Dina Viner,
en publikation om
drycker att njuta av gjord av och för män som njuter av årgångstabeller. Han
inte bara provar vin varje dag, besöker vingårdar, upprättar listor över
poäng, årgångar och producenter, han har även en diger arsenal med ord för
smaker och aromer, och en mindre för värdeomdömen.
Tidigare var kopplingen mellan vin och kättja tydlig i hans recensioner. Vin efter vin var "sexigt". De hade "sexig frukt", "sexig struktur" och jag tror till och med någon gång "sexiga tanniner" (tanniner är de små rackarna som utgör garvsyran, strävheten).
Nu kan man dock anta att Bill äntligen fått komma till. I de senaste numren förekommer inte ett enda sexigt vin (däremot något "sensuellt").
Och mot all förmodan saknar jag denna sexfixering mer än jag trodde, ty ett annat ord har börjat grassera i Bills vinspalt, nämligen "rasren". Ordet såg jag för första gången i vinsammanhang användas av Bengt Frithofsson, men denne vitpoloprydde skäggskåning, känd för att sätta sitt namn på andras arbeten, tramsa med glas och "solar" i TV 4:s morgonprogram samt korka av champagnebuteljer med sabel, är inte mycket att hänga upp sig på.
Däremot måste man med tanke på Per Bills partis förflutna ställa frågan hur det är ställt på högerns bakre bänkar.
"Ett ungt och mycket elegant Alsace-Grand-Cru-vin med härlig syra och lång, rasren eftersmak." (Dina Viner 2/99) "Ett läckert och varmt vin med rasren frukt, fin värme och lång ren persikokärneton i eftersmaken." (3/99) "Smaken är ung frisk och kryddig med härlig balans, frisk syra, rasren frukt och inslag av jordgubbar, vildhallon, charkuterier, nya fat, tranbär och mineral." (4/99)
Och så där håller han på i varenda nummer utan att vare sig redaktör eller prenumeranter reagerar. Ty i det senaste numret (10/99) räknade jag till åtminstone tretton viner som karakteriserades som havande "rasren frukt".
Tänk om Vikingarnas "Kramgoa Låtar 29" beskrevs som "ett knippe härliga dansbandsslingor med rasrent svung". Att använda "rasrent" på annat än möjligtvis hundutställningar är stötande och smetar av sig på den som använder det.
Vad månde komma? En genomgång av sydafrikanskt vin med omdömen som "denna cuvée har rytmen i blodet"?
Det är inte lätt att klä upplevelser i ord så att andra förstår. Men man måste försöka. En del utsagor säger dock mer om människan som upplever än hon eller han kanske skulle vilja.
