OS2012@stockholm.se
Just när du trodde att mardrömmen var över har några farbröder bestämt sig för att väcka liv i fantasierna om ett OS i Stockholm. 2012 låter som en bra bit bort, men kampanjen är i gång fortare än du anar.
Spelen blev en succé. Sydneyborna log och drack öl, läktarna var fullsatta, anläggningarna var i absolut toppklass, idrottsmännen trivdes. Kanske mest imponerande var att fyrtisex tusen glada australier ställt upp alldeles frivilligt för att mäta längderna på damernas släggkast, ställa fram mineralvatten till presskonferensen efter finalen i trampolinhopp eller tvätta underkläder åt mongoliska tungviktsbrottare.
Det är sådant som brukar kallas enastående, fantastiskt, oförglömligt. IOK, idrottsmännen och världspressen var eniga: de bästa olympiska spelen någonsin.
En kille som tror att lilla Sverige skulle kunna arrangera lika bra spel som Sydney heter Lars Liljegren. Han är ordförande i något som heter Stockholms idrottsförbund. Han vill ha hit olympiska spelen till 2012. Och när statsminister Göran Persson i direktsänd tv på avslutningsdagen meddelade att Stockholm borde söka, ja då är det troligt att mardrömmen bara börjat.
Den gamla goda tiden
Det var bara tre år sedan Sverige lade upp 90 miljoner för att söka OS
till 2004. Propagandan den gången gick ut på följande:
Ett OS i Stockholm skulle bli miljövänligt då huvudarenan skulle byggas
på Hammarby sopstation. Det skulle inte bli några trafikproblem eftersom
OS brukar gå i juli när alla svenskar har semester. Wallenberg, Hammarskjöld
och Palme gjorda stora insatser för fred och mänskliga rättigheter, alltså
skulle spelen i Stockholm bli "The Games of Peace". Sveriges unika
kultur skulle spridas över världen, t.ex.
midnattssolen. De svenska
OS-
Och bäst av allt, spelen skulle bli en trampolin för den svenska
samhällsekonomin. För tre år sedan befann sig Sverige i
något som kallades kris,
om någon kommer ihåg det. Folkhemmet rustades ner i full fart,
arbetslösheten var hög, "och Sverige behöver något att tro på igen",
sa Ingvar Carlsson, fd statsminister och en av de grå eminenserna i
Stockholmskampanjen.
Detta var alltså vad den svenska ansökningskommittén hade att komma med.
I spetsen stod finansmannen Olof Stenhammar, som för närvarande
försöker köpa Londonbörsen,
och vid hans sida fanns stadshusets socialmodekratiska
frontfigurer Mats Hulth, sedermera känd för sitt representationskonto,
och Carl Cederschiöld, känd för sin ödmjukt moderata debattstil. Och så
Ingvar som ringde
"
på min egen telefon"
för att övertyga
IOK-ledamöter och tänkbara finansiärer om att Stockholm skulle klara biffen.
En saftig
biff
på omkring 11 miljarder kronor. "Småskaliga och
icke-
Arenor
Och fanns det bara hjärterum skulle man säkert kunna klämma in gymnastik,
boxning, cykling där också. Och så simningen förstås, eftersom Eriksdalsbadet
inte riktigt har samma publikkapacitet som t.ex. simhallen i Sydney som tog
19 000 åskådare. Globen tar 14 000, men där var det ju basket ja.
Mera okända sporter skulle lokaliseras till förorterna. Bland annat skulle
Skarpnäck, 20 minuters t-baneresa från city, få husera landhockey och baseboll.
Jag var själv där i våras för att se
elitseriepremiären i baseboll. Vi var väl
en tjugo åskådare på läktaren, där dock uppemot två hundra har fått
plats på plankorna när det varit storfrämmande från självaste USA.
När jag var där var de fler på plan än i publiken. Baseboll är en liten sport här i landet. Det är fint så.
Här skulle det ha byggts en arena som kunde ta emot omkring 5 000 plus press
om det hade gått vägen för Stockholm. Arenan skulle gapat tom efter OS, men
skulle ändå varit på tok för liten för att rymma alla amerikaner, japaner, koreaner,
latinamerikaner och holländare som kommit just för att följa basebollen.
Men vi skulle ju ordna småskalighetens och
icke-
Nu var det 2012
Men det dröjer nog inte länge förrän snacket om världskartor är i gång.
För även om det inte är samma ansikten som i förra kampanjen (med undantag
kanske för Cederschiöld) är det utan tvekan
samma
sorts
människor som kommer
att mässa i tv och radio de närmaste åren om hur allt kommer att klaffa ekonomiskt (och förtiga att vinter-
Det finns egentligen bara tre skäl för stockholmare att vara för en OS-ansökan:
Kollektivtrafiken i Stockholms län skule få ett incitament att skärpa sig.
Citypendeln skulle ju knappast kunna lägga anbud på, säg, pendeltrafiken i
Berlin om de inte klarade att skjutsa tre hundra tusen åskådare varje dag
till tävlingarna.
Den nybyggda OS-byn skulle efter spelen bli ett härligt område med nya, fräscha
bostadsrätter där den nya ekonomins "klart vi flytt"-våg skulle
kunna köpa ettor och tvåor för priser under en miljon. Euro alltså. Och
stängslet som skulle hålla slöddret ute skulle redan vara på plats.
Och bäst av allt: invigningsceremonin skulle bli en storartad exposé över
eternit-Sverige, med kylslagna kräftskivekvällar,
Somliga är säkrare än en annan på att det kommer att gå vägen för Stockholm.
I en intervju förra veckan sa Lars Liljegren till TT:
– Jag är helt övertygad om att vi kommer att ha ett OS i Sverige innan jag dör.
Låt oss hoppas att Liljegren får ett evigt liv.
Bortsett från den nya huvudarenan Victoria, den som skulle ligga på soptippen,
skulle tävlingarna ha hållits på befintliga lokaliteter, basket i Globen,
handboll på Isstadion, tyngdlyftning i Erikdalshallen, fäktning, judo och
brottning i Älvsjömässan.
Lars Liljegren tänker alltså göra om Stenhammars bedrift och sätta sprätt
på hundra millar för att
söka spelen. Än så länge har det inte sagts så
mycket om midnattssolar och Raoul Wallenbergare. I stället har
det talats om hur OS medverkar "till att köra rasism och främlingsfientlighet
på porten.
Svenskar med utländsk bakgrund skulle under några veckor få
hälsa ungdomar från hela världen välkomna till vårt land."
Se där, en lösning så god som någon på den höga arbetslösheten i vår
invandrarpopulation.
