För Sweden i tiden

Problemet med Sveriges finaste dokusåpa är att så mycket klipps bort. Om inte oredigerat material släpps fram kommer snart underhållningsindustrins märkligaste avart att gå på knäna. Men kanske kan vi komma till rätta med det hela genom att lägga ut kungahuset på entreprenad.

Pojkvän finnes. I smoking och kilt. Stiligt. Expressen gör en lyckosaltomortal, gör på sig, byter löpsedel och sätter grävredaktionen på insidan av förlovningsringarna. Aftonbladet visste för ett par månader sedan att berätta att familjen under sin senaste semester i Latinamerika stängde av luftkonditioneringen på hotellet för att Kunna Höra Djungelljuden. Det är vad man kallar Goda Nyheter. Hela familjen i skärt späck och badkläder i en ranglig kanot mitt i Amazonasfloden på ett helt mittuppslag. Och inte en enda alligator i sikte.

Ni har också sett dem. En ärftligt rik men väldresserad tjabo som kallas statschef, en stilig dam utan nästipp och haka med något mystiskt förflutet i OS-historien, tre blanka barn som lyckats bli könsmogna och om vilka inget intressant kan sägas. Förutom möjligen det inofficiella ryktet att storasyster inte alls lär ha haft anorektiska symtom, utan helt enkelt fick narkotikaklassade bantningspiller av pojkvännen, han som är ordförande i kiltklubben.

En helt normal familj således, med hund, häst, köttkvarn och segelbåt. Bodde man i villa skulle man kunna ha dem till grannar. Förutom att de här bor i slott och inte har rösträtt. Däremot har de i flygelbyggnaden en gammal partytant som efter maken Berras frånfälle, djupt sörjd av nationen, dubblerar som nationalfarmor, gåstol och egen spökskrivare.

Föreningsliv
Som grindvakt för hela det ambulerande pensionatet står en tjänsteman som är gjuten i rojalistiskt specialstål, klädd i snygga gardiner och förmäld med ordföranden i en av landets rikaste och mest högljudda föreningar. (Visst blir man välvilligt inställd när man hör orden förening och föreningsliv? Forshaga idrottsförening, Föreningen Norden, Jönköpings akvarieförening, Skattebetalarnas förening...)

När man väljer vad man vill göra i sitt liv påverkas det förstås av saker man inte helt kan rå för själv. Så heter man Tarras-Wahlberg är det inte så konstigt att man automatiskt vänder näsan mot överklassen och röven åt andra hållet. Då kan man också bli taleskvinna för den minst ifrågasatta, men minst effektiva offentligfinansierade institutionen inom statens domäner, huset Bernadotte.

Den dynastiska monarkin, det ärftliga kungahuset alltså, tycks i dessa dagar av värderingsfri marknadsdemokrati har två uppgifter. Dels ska monarken och hans telningar genom fysisk närvaro förhöja värdet av vissa officiella tillställningar, dels ska de förse en specialiserad gren av underhållningsindustrin med stoff.

Klippa band har nu även Vickan visat sig klara galant, så vi har inget att frukta därvidlag. Värre är det med den andra plikten. Kvaliteten på stoffet som kungahuset lämnar ifrån sig står inte i någon rimlig proportion till det väl tilltagna apanage man åtnjuter. Ska konsumenterna behöva nöja sig med färgfoton av deras allt annat än transcendentala kroppar i badkläder, suddiga gruppbilder av vänkretsens sophior, vanessor och fredrikar samt några barntillåtna historier om vem som sover över på Drottningholm? Fru Tarras-Wahlberg släpper inte fram en enda hård bit äkta skvaller åt det trängtande folk som föder monarken och hans hushåll.

Marknadsanpassning
Eftersom vårt behov av detaljer om symboliska makthavares privatliv är oändligt får vi hålla till godo med rykten som cirkulerar utanför medierna om bisarra romanser mellan den ena och den andra tjockisen bland statsråden eller kanske något underbart spritdelirium från Snygga Benet. Men blir man mätt av dessa pikanta berättelser?

USA har inget kungahus så i ren desperation hänger sig folket åt crack och fet mat. Storbritannien däremot har alltid haft kungligheter som levererat högklassigt "content" till framåt skribenter, från Plantagenets blodiga medeltidsuppgörelser till Charlies blodiga, hm, tamponger. Men i det vanligtvis rationella Sverige håller vi oss paradoxalt nog med en mittemellan-institution som vägrar anpassa sig till den samtida marknaden!

Det finns två möjliga lösningar på problemet. Antingen lyfter de offentliganställda vid hovet på förlåten och släpper ifrån sig allt vad de har i fråga om spritångor och kroppsvätskor. Eller så utsätts kungahuset för offentlig upphandling. Låt Kristina Axén Olin leda förfarandet. Kan hon konkurrensutsätta de monopolistiska folkbiblioteken så borde väl hovet kunna slaktas i en blinkning.

Boende i Stockholm vet redan vilka som kommer att lägga det billigaste anbudet och få uppdraget. Och för första gången kommer företaget att hamna i rätt bransch. Ingen kommer att behöva sakna snask och skandaler när Partena Royale tar över driften av Sveriges kungahus.

Vem är du i reklamen?

Kön, ålder, bostadsområde, inkomst och skonummer – allt känner reklammakarna till. Det är din självbild de vill åt. Är du frihetlig flummare eller ordningsfreak? Dröm inte för högt. Risken är stor att dina drömmar blir stoff till nästa kampanj.

När män i våras skulle lockas till heminredningens paradis var det kryddkorvar och kondomer som var lockbetet. Jag kan inte låta bli att känna mig lite förtörnad å killarnas vägnar. Vad tänkte Ikea? Att slang, gummi och grabbgemenskap skulle resultera i storinköp av sängar och soffor? Riktad reklam i all ära – reklamvärlden har passerat Ikeas ljumma korvar för länge sedan. När det gäller att hitta rätt tilltal är halva Sveriges befolkning en alldeles för stor målgrupp.

Konservativ partypingla
Vem är du i reklamens ögon? Det finns olika variabler att utgå ifrån ifall du undrar vem du är, och de ser ut så här, berättar Henrik Pagot på Sveriges reklamförbund:

"Kön, ålder, inkomst, bostadsområde (geografi, lägenhet vs villa etc), yrke, intressen, innehav (t ex äger segelbåt eller BMW äldre/yngre än tre år) men också "mjukare" variabler såsom äventyrslysten, konservativ, sportfåne, partypingla mm."

Hmm... Vad sägs om småbarnsmammor i förort, mediemätt, partypingla, högutbildad med ett blödande hjärta för alla barn som är ledsna? De som skickar ut direktreklam verkar ha en glasklar bild av vem jag är.

Fascinerande nog har jag sedan jag fick barn tydligen tappat alla mina hjärnceller. Förut damp det ner en massa inbjudningar till föreläsningsserier, erbjudanden om prenumerationer på intellektuella tidskrifter och annat smickrande riktat till en högskoleutbildad 25-åring. Numera begravs min dörrmatta, utöver den sedvanliga blöjreklamen, av spännande saker som "Samla 50 recept, få en receptpärm gratis", "Gå med i Stinas stickklubb, få 20 procents rabatt på garn".

Jag tyckte bättre om den jag trodde att jag var förut. Till vem ska jag skicka min personlighetsbeskrivning för att få reklam som stämmer överens med min bild av mig själv? För smicker är fullständigt ovärderlig om man vill få målgruppen att handla på önskvärt sätt. Du är lite smartare än alla de andra puckona som går på vilken Coca Cola-reklam som helst.

Jag + Telia = sant
Men vad händer med vårt kritiska tänkande när en reklamkampanj träffar mitt i hjärtat av ens värderingar och smak? Minns ni Telias reklam för ungdomsabonnemang förra året? En svartvit, kornig film med härligt 70-talsnostalgisk form och huvudpersonen Lasse som på taskig engelska sjunger en "hemsnickrad" sång om att "life is so much harder now, when I'm twenty-seven". Jag älskade den. Jag sjöng den för en vän som fyllde 27. Och plötsligt så gillade jag Telia, tyckte att det var ett hyvens företag som alldeles säkert bara ville mig väl. Ett år senare, när de körde sin helspåniga filmserie om jakten på mr Mäkitalo, så blev de omedelbart onda igen. Hur mycket hade Lasse egentligen med Telia att göra? När fick Telia glimten i ögat?

Glappet mellan tilltal och budskap öppnar sig. Och lurade är alla vi som någon gång genuint gillat en reklamkampanj. Det finns några tecken att vara uppmärksam på:

* Du sitter på en fest och återberättar reklamfilmer du sett på tv för att du tycker att de är så underbart roliga att det bubblar i dig.

* Du står och tittar på en affischkampanj på stan och kommer på dig själv med att tänka: Åh fan, tänk att dittendutten-företaget är så intelligent och roligt.

* Du står i duschen en vanlig morgon och sjunger från det innersta av ditt hjärta om kyckling på fredag.

Det finns en industri bakom dina reaktioner, och här snackar vi mjuka variabler. Sifo till exempel gör trettio tusen intervjuer om året som bara syftar till att ringa in konsumenter åt företag och det är utifrån våra värderingar vi blir kategoriserade. Enligt Sifo finns det fyra sorters människor i Sverige. De som gillar frihet och flexibilitet, rättvisa och engagemang, status och materialism, eller ordning och reda. Och vet man bara vem som gillar vad kan man skräddarsy kampanjer till just dem.

Frågan är bara vem som vill vara familjen i den där filreklamen, den där alla hela tiden försöker gömma den underbart goda filen för de andra stackars familjemedlemmarna som absolut inte ska få smaka. Kategorin egoism och girighet.

Någon som anmäler sig?