På kurs med Kristeva

Tre franska intellektuella på den akademiska Olympen visar sig behöva både Madge och snörävspäls för att hålla imagen uppe. Och Derrida såg man knappt skymten av. Rapport från kökets mörker. – 20/5-1999 nr 19

Efter en föreläsning på EHESS (École des hautes études de sciences sociales) på boulevard Raspail springer plötsligt föredragshållaren i kapp mig. Vi gör sällskap till tunnelbanan.

Luce är liten och tantig och har en ful stickad mössa på huvudet. Hennes ögon rinner av höstvinden som börjat friska i. I motsatt riktning passerar delar av Paris intellektuella elit på väg till samma trista föreläsningssal där vi nyss varit. De har bråttom, för på nästa föreläsning blir det snart fullsatt: alla människor som vill lyssna till och sola sig i glansen av den store Jacques Derrida.

Den lilla tanten vid min sida fräser och muttrar över alla glassiga människor som rusar förbi: "Och där kommer den där jönsen från Gallimard... pfhö... titta som de gör sig till."

Varför är de inte lika ivriga att komma till hennes föreläsningar? Kanske för att Luce Irigaray är en surbulla.

På föreläsningarna står hon inte ut med undringar från åhörarna, utan hugger som en kobra, eller ignorerar frågorna och tänker ut ett svar till nästa gång i stället. Hon försöker desperat att hålla ihop sin lilla seminariegrupp, vars deltagare skiftar kraftigt från gång till gång. Hennes taktik är att sent på kvällarna ringa hem och försöka övertala en att skriva in hennes seminarium i sitt officiella studieprogram. Hon hyser en delvis förståelig bitterhet mot etablissemanget som ständigt skiner igenom.

Luce Irigaray var ett av de tre stora feministiska namn i det akademiska Frankrike som jag hade föresatt mig att studera och skriva en uppsats om under mitt år i Paris. De andra två var Hélène Cixous och, den kanske mest kända, Julia Kristeva. Det talas ofta om dem i klump, men det är mycket som skiljer dem åt. Och jag trodde aldrig att jag skulle få chansen att träffa dem.

Luce Irigaray är en liten gumma – kunde varit min mormor – som för en ständig kamp för att få gehör för sina utopier, där alla kön lever i harmoni och där olikhet rymmer plats för jämlikhet. En vacker tanke, eller hur?

Kvinnan "vidrör sig själv" hela tiden, utan att man kan förbjuda henne detta, eftersom hennes kön utgörs av två läppar som kysser varandra oupphörligen. På så sätt är hon redan två i sig själv – men inte delbar i en – som rör varandra.
Irigaray, Ce sexe qui n'est pas un, 1977

Nedmalda till hommos
Luce Irigaray dekonstruerar och vill rekonstruera ett utopiskt samhälle, jämlikt men som ändå främjar könsskillnaderna. I sin avhandling Spéculum de l'autre femme (ett spekulum är ett gynekologiskt instrument med speglar som kan tillåta mannen att se in i det kvinnliga könets mörker) försöker hon dissekera den västerländska patriarkaliska filosofi- och kulturtraditionen genom att mimetiskt härma dess texter. Freud, Platon, Kant, Hegel, Aristoteles och Descartes – alla polarna vrider sig av smärta tillsammans i den manliga hålla-bakom-ryggen-leken som Irigaray kallar "hom(m)osexualitet" (homme på franska betyder man och människa).

Kvinnan kan aldrig bli fri från förtryck så länge hon underställer sig det manliga språket, utan måste uppfinna sitt eget uttryckssätt. Med dubbeltydiga uttryck, parenteser och tomrum kan kvinnan (Irigaray) slingra sig undan och börja förbereda sig på intrånget i den totala diskursen. Kvinnor har något alldeles speciellt och eget, något slags hemlig (?) gemenskap, kanske biologisk, och det är bara genom systerskap och gemensamma kraftyttringar som kvinnorna också kan bli fria subjekt och riktigt talande, om sig själv, med sig själva och för varandra.

Men hon själv då, ensamma motarbetade Luce, alltigenom skolad av den klassiska filosofin, lingvistiken och psykoanalysen? Kan hon själv frigöra sig från den förtryckande diskursen? Skriver hon verkligen "kvinnligt", och vad är i så fall det?

Irigaray har ofta blivit kritiserad för att stå på männens sida, men väl maskerad; hennes idéer om kvinnlighet stämmer alltför väl överens med de rådande kvinnoidealen – biologfeminism av en förrädiskt intellektuell sort.

Häxa, hora eller hjältinna – det beror på läsaren.

En lavin i snöräv
Hélène Cixous duar nästan alla (mycket ovanligt i den franska akademiska världen) och många av seminariedeltagarna verkar vara hennes privata vänner, damer födda på fyrtiotalet, de sitter alltid som en liten beundrande maffiaklump längst fram. Hon är ständigt följd av sin sekreterare, som liknar Dame Ednas assistent Madge. Kontrasten mellan de två får alla att sucka av hänförelse när Hélène, graciös som en parisisk lavin, väller in i salen i sin vackra snörävspäls. Och Madge tassar efter i sliten pälskappa.

Cixous maratonföreläsningar på lördagarna varvas med olika för stunden mer eller mindre favoriserade doktoranders ganska komplicerade föredrag om Cixous egen begreppsvärld eller om hennes egospektiva, suggestiva skönlitteratur. Hon är professor i engelsk litteratur, skapare av det ganska alternativa universitetet Paris VIII-Vincennes (grundat efter 1968), riddare av Hederslegionen, och hon har en ganska stark och ohotad ställning i det franska kulturlivet. En aura av exklusivitet och en magnetisk utåtriktad personlighet är hennes kännetecken samt en tendens att blanda in egna erfarenheter i sitt vetenskapliga arbete. Nästan varje vecka berättar hon om hur hennes relation med modern varit under veckan, vilket i och för sig passade bra; seminarietemat var "familjeband".

I varje språk flödar mjölken och honungen. Och detta språk, jag känner det, jag behöver inte gå in i det, det sprutar fram ur mig, det rinner, det är kärlekens mjölk, mitt omedvetnas honung. Språket som kvinnorna talar emellan sig när ingen lyssnar för att rätta dem.
Cixous, La venue à l'écriture, 1976

Fortsättningen finns här