På kurs med Kristeva

Tre franska intellektuella på den akademiska Olympen visar sig behöva både Madge och snörävspäls för att hålla imagen uppe. Och Derrida såg man knappt skymten av. Rapport från kökets mörker. – 20/5-1999 nr 19

Efter en föreläsning på EHESS (École des hautes études de sciences sociales) på boulevard Raspail springer plötsligt föredragshållaren i kapp mig. Vi gör sällskap till tunnelbanan.

Luce är liten och tantig och har en ful stickad mössa på huvudet. Hennes ögon rinner av höstvinden som börjat friska i. I motsatt riktning passerar delar av Paris intellektuella elit på väg till samma trista föreläsningssal där vi nyss varit. De har bråttom, för på nästa föreläsning blir det snart fullsatt: alla människor som vill lyssna till och sola sig i glansen av den store Jacques Derrida.

Den lilla tanten vid min sida fräser och muttrar över alla glassiga människor som rusar förbi: "Och där kommer den där jönsen från Gallimard... pfhö... titta som de gör sig till."

Varför är de inte lika ivriga att komma till hennes föreläsningar? Kanske för att Luce Irigaray är en surbulla.

På föreläsningarna står hon inte ut med undringar från åhörarna, utan hugger som en kobra, eller ignorerar frågorna och tänker ut ett svar till nästa gång i stället. Hon försöker desperat att hålla ihop sin lilla seminariegrupp, vars deltagare skiftar kraftigt från gång till gång. Hennes taktik är att sent på kvällarna ringa hem och försöka övertala en att skriva in hennes seminarium i sitt officiella studieprogram. Hon hyser en delvis förståelig bitterhet mot etablissemanget som ständigt skiner igenom.

Luce Irigaray var ett av de tre stora feministiska namn i det akademiska Frankrike som jag hade föresatt mig att studera och skriva en uppsats om under mitt år i Paris. De andra två var Hélène Cixous och, den kanske mest kända, Julia Kristeva. Det talas ofta om dem i klump, men det är mycket som skiljer dem åt. Och jag trodde aldrig att jag skulle få chansen att träffa dem.

Luce Irigaray är en liten gumma – kunde varit min mormor – som för en ständig kamp för att få gehör för sina utopier, där alla kön lever i harmoni och där olikhet rymmer plats för jämlikhet. En vacker tanke, eller hur?

Kvinnan "vidrör sig själv" hela tiden, utan att man kan förbjuda henne detta, eftersom hennes kön utgörs av två läppar som kysser varandra oupphörligen. På så sätt är hon redan två i sig själv – men inte delbar i en – som rör varandra.
Irigaray, Ce sexe qui n'est pas un, 1977

Nedmalda till hommos
Luce Irigaray dekonstruerar och vill rekonstruera ett utopiskt samhälle, jämlikt men som ändå främjar könsskillnaderna. I sin avhandling Spéculum de l'autre femme (ett spekulum är ett gynekologiskt instrument med speglar som kan tillåta mannen att se in i det kvinnliga könets mörker) försöker hon dissekera den västerländska patriarkaliska filosofi- och kulturtraditionen genom att mimetiskt härma dess texter. Freud, Platon, Kant, Hegel, Aristoteles och Descartes – alla polarna vrider sig av smärta tillsammans i den manliga hålla-bakom-ryggen-leken som Irigaray kallar "hom(m)osexualitet" (homme på franska betyder man och människa).

Kvinnan kan aldrig bli fri från förtryck så länge hon underställer sig det manliga språket, utan måste uppfinna sitt eget uttryckssätt. Med dubbeltydiga uttryck, parenteser och tomrum kan kvinnan (Irigaray) slingra sig undan och börja förbereda sig på intrånget i den totala diskursen. Kvinnor har något alldeles speciellt och eget, något slags hemlig (?) gemenskap, kanske biologisk, och det är bara genom systerskap och gemensamma kraftyttringar som kvinnorna också kan bli fria subjekt och riktigt talande, om sig själv, med sig själva och för varandra.

Men hon själv då, ensamma motarbetade Luce, alltigenom skolad av den klassiska filosofin, lingvistiken och psykoanalysen? Kan hon själv frigöra sig från den förtryckande diskursen? Skriver hon verkligen "kvinnligt", och vad är i så fall det?

Irigaray har ofta blivit kritiserad för att stå på männens sida, men väl maskerad; hennes idéer om kvinnlighet stämmer alltför väl överens med de rådande kvinnoidealen – biologfeminism av en förrädiskt intellektuell sort.

Häxa, hora eller hjältinna – det beror på läsaren.

En lavin i snöräv
Hélène Cixous duar nästan alla (mycket ovanligt i den franska akademiska världen) och många av seminariedeltagarna verkar vara hennes privata vänner, damer födda på fyrtiotalet, de sitter alltid som en liten beundrande maffiaklump längst fram. Hon är ständigt följd av sin sekreterare, som liknar Dame Ednas assistent Madge. Kontrasten mellan de två får alla att sucka av hänförelse när Hélène, graciös som en parisisk lavin, väller in i salen i sin vackra snörävspäls. Och Madge tassar efter i sliten pälskappa.

Cixous maratonföreläsningar på lördagarna varvas med olika för stunden mer eller mindre favoriserade doktoranders ganska komplicerade föredrag om Cixous egen begreppsvärld eller om hennes egospektiva, suggestiva skönlitteratur. Hon är professor i engelsk litteratur, skapare av det ganska alternativa universitetet Paris VIII-Vincennes (grundat efter 1968), riddare av Hederslegionen, och hon har en ganska stark och ohotad ställning i det franska kulturlivet. En aura av exklusivitet och en magnetisk utåtriktad personlighet är hennes kännetecken samt en tendens att blanda in egna erfarenheter i sitt vetenskapliga arbete. Nästan varje vecka berättar hon om hur hennes relation med modern varit under veckan, vilket i och för sig passade bra; seminarietemat var "familjeband".

I varje språk flödar mjölken och honungen. Och detta språk, jag känner det, jag behöver inte gå in i det, det sprutar fram ur mig, det rinner, det är kärlekens mjölk, mitt omedvetnas honung. Språket som kvinnorna talar emellan sig när ingen lyssnar för att rätta dem.
Cixous, La venue à l'écriture, 1976

Allt och Derrida
Hélène Cixous är glupskt besatt av språk. Allt språkligt blandar hon friskt med psykoanalys, kvinnokamp, filosofi, politik, teater och har över huvud taget ett sjusärdeles engagemang i allt hon företar sig. Hon är Jacques Derridas trognaste lärjunge och följer fortfarande, sedan ungefär 30 år, hans seminarium varje vecka från hedersplatsen på första bänk. Av honom har hon fått sitt intresse för binära par: sol-måne, kultur-natur, man-kvinna.

Men inspirationskällorna är många: Bibeln, den grekiska mytologin, det egna bitvis dramatiska livet och den likaså spännande familjen (judinna med spansk-tyskt påbrå, uppväxt i Algeriet etc.), men framför allt Litteraturen.

Med något slags visionärt kärleksbudskap till människan, kanske framför allt till kvinnan, vill hon föra ut sina idéer om språket som övervinnare och frälsare av allt, som grundstomme i vår tillvaro. Även här är kvinnan något specifikt, och de kvinnliga gemenskaperna – lesbiska par eller andra (lärarinna-studentska, mor-dotter) hyllas, liksom den typiskt kvinnliga kommunikationen och uttryckssättet, vad nu det är.

Hon kan ibland kritiseras på samma grunder som Irigaray, fast Cixous gillar män ibland, och hon anser även att vissa män kan skriva som kvinnor (t.ex. Proust och Genet). Kvinnor är speciella, men det är män också, och de får gärna vara med tant Hélène och leka. Om de anpassar sig.

Typiskt kvinnligt uttryckssätt?
Hon börjar med att fälla en elak kommentar. En föga omtyckt lärarinna från en snobbig elitskola har stövlat in i högklackat, hon är inte den första att komma för sent och göra oväsen. Men just nu tryter tålamodet hos Hélène. Hon upphäver sin inte alltför väna stämma och ryter till: "Det där kostar dig 10 franc!"

När den försenade lärarinnan, som nu är ytterst förvirrad och förnärmad, inte hittar någon sittplats i den fullsatta salen, ställer hon sig demonstrativt bredvid den svarta tavlan, kanske i hopp om att även hon ska få lite uppmärksamhet. Men icke, och efter femton minuters väntan tröttnar hon på att ignoreras av publiken och att bli utstirrad av den magnetiska huvudpersonen och klampar ut genom glasdörren på rue d'Ulm. Publiken drar en lättnadens suck. Hélène ler triumferande.

Lördagen därpå, nästa sextimmarsföreläsning, kastar Cixous hårt och pricksäkert ett suddgummi i huvudet på Claudia, en av hennes doktorander. Claudia har gjort ett i och för sig intelligent inlägg i debatten, men hon kan inte tala ur det bildliga skägget.

– Det där var väl riktigt vettigt, synd bara att ingen hörde vad du sa!

Julia, du är perfekt
Det är första lektionen på introduktionskursen till semiotiken hos Proust. Plötsligt öppnas dörren och Julia Kristeva kommer in. Hon är liten och mörk, de piffiga dräkterna och den välklippta mörka pagen, ja, hela hennes hållning, signalerar att detta är en människa som verkligen vet sitt värde. Hennes franska är utsökt, nästan äckligt perfekt, men trots det visar hon förståelse inför de utländska studenternas blyghet – eller är det omtanke gentemot de franska studenterna, så att de slipper höra sitt modersmål misshandlas? Så hon låter oss göra inlämningsuppgifter i stället för att hålla föredrag.

Föredragen är ibland ganska tråkiga. Det verkar som om hon valt denna undervisningsform av lathet och tidsbrist, möjligtvis också för att få höra sina egna idéer lovprisas och bearbetas av unga hjärnor om och om igen. Detta system har blivit till en privat fan club som förnyas och föryngras varje år, med nya studenter som vill höra teorierna från den kända källan. Och så köper de ju huvudboken, som naturligtvis är skriven av Kristeva själv. Hennes licence-kurser på Paris VII-Jussieu är mycket välbesökta. Det forskningsförberedande seminariet är svårare att få tillträde till, men det kommer ju ändå i bokform varje år.

Julia Kristeva har aldrig velat kalla sig feminist, och hon studerar hellre förtryckta grupper i samhället i allmänhet och deras uttryck och språk än kvinnor och deras situation i synnerhet. Trots det har hennes teorier och texter ofta blivit använda i feministsammanhang, och det går ju alldeles utmärkt om man ser kvinnorna som en grupp förtryckta individer.

När Irigaray och Cixous pratar om kvinnor och kön pratar Kristeva om individer och grupper. Det känns skönt för en svensk som är itutad att kön är en social konstruktion. För Kristeva är en text en produkt av sin omgivning och sina speciella tillkomstförhållanden, och texten tolkas genom spåren/tecknen av detta – semiotik.

Derrida, Barthes, Marx och Lacan är några av inspirationskällorna. Hon använder sig av en komplicerad terminologi som brukar avskräcka de flesta – det handlar mycket om psykoanalys och precis termer som:
det symboliska: fadern, lagen, normen, språket, kulturen och det ordnade samhället/livet. Inträder i barnets liv efter spegelstadiet och separationen från det semiotiska;
det semiotiska: modern, kaos, konsten, revolutionen, natur. Förtryckt men uttryckt sig i konsten, den riktiga, som blir till i choran;
choran: ett mycket abstrakt kärl och nästan-tillstånd, kaotiskt och förhistoriskt, arketypiskt. Term lånad från Platon;
abjekt: förträngt och bortträngt, allt äckligt, t.ex. kroppsprodukter och kvinnokönet.

Italienare och människor
Kristevas respekt för studenterna är påtaglig, men ett visst favoritsystem utkristalliserar sig snabbt: Agathe är den stora stjärnan och får också det högsta betyget i klassen, 19 av 20. När hon har högläsning av sin sluttenta förstår jag ingenting, men Julia ser nöjd och glad ut, nickar mycket. Dåliga liksom bra föredrag tycks inspirera till inlägg från allra högsta ort, alltid improviserat, alltid briljant. Hon måste ju förstås komplettera de dåliga och tillrättalägga felaktiga uppgifter, och de bra... ja, dem verkar hon uppfatta som konkurrenter och då måste de ju kväsas lite.

När en italiensk flicka håller ett kanske mindre briljant föredrag på en något svag franska kommer elakheten fram: "Ni italienare är ju alltid oorganiserade och röriga, det kanske inte är Ert fel att jag inte förstod någonting av allt det Ni just sagt. Jag är ledsen, men Ni får nog ta och skriva ned det här på papper för att jag ska kunna bedöma det ordentligt. Detta är ett typexempel på en system- och kulturkrock."

... vad jag kallar kärlek är öppenhet mot den andre, och det är det som ger mig min mänskliga dimension, min symboliska dimension, min kulturella och historiska dimension. Så om någon säger att det är patriarkatet som skapar det, länge leve patriarkatet.
Intervju i Baruch/Serrano: Women Analyse Women, 1988