Om någon trodde att Carl Bildts groda i samband med Lundin Oil-affären var något nytt, så har denne någon inte läst "Framtidslandet", Torsdags drygt två år gamla analys av den före detta statsministerns nyårsartikel "Frigör kreativiteten" i Svenska Dagbladet.

Den gången gällde det inte att inte bara sudaneser utan även svenskar fått maka lite på sig för att en väg skulle byggas, utan "Framtidslandet Sverige".

Upplysande är det hur som helst.

Om du bor i Stockholm måste du passa på och se David Mamets pjäs "Ankdammen" i regi av Andreas Boonstra på Teater Scenario. Andreas Svensson och Mathias Olsson spelar den roligaste manliga ångest vi sett på länge.

"Stor energi och lekfull distans." SVD

"Imponerande skicklig musikalisk tonträff" DN

"Pärla som förtjänar stor publik" Tidningen Södermalm

Ring 08-643 71 82 för biljetter. Pjäsen spelas onsdag–fredag fram till den 6 april på Teater Scenario, Assessorsgatan 14 på Södermalm.

Ordet "upphaussad" har haussats rejält de sista åren. Varför, kan man fråga sig. Att någonting haussas betyder ju att det är på uppgång. "Upphaussas" är alltså en klassisk tårta på tårta-konstruktion.

Farbror 77 gläder sig åt det lilla, att vi ännu fått slippa se dess motsats uttryckt i den smaklösa formen "nedbaissad".

Häromåret berättade vi om några stora framsteg för jämställdheten. Dels den kvinnliga pissoaren, Lady P, dels den lilla manick kallad Whizzy som gjorde det möjligt för damer att kissa stående i en vanlig urinoar.

I sin bok "Sireners sång" (1999, nu i pocket) diskuterar Nina Björk Sigmund Freuds teori om kulturens födelse:

"I Vi vantrivs i kulturen spekulerar Freud om hur förhistoriska män i ett slags »homosexuell tävlan« inte kunde motstå driften att urinera på eldens flammande lågor. Detta ivriga eldkissande ser Freud som »en lustupplevelse av manlig potens«. Men när en man väl en gång lyckades övervinna denna sin drift kunde han också föra elden med sig och bli till dess verklige herre. Freud skriver att »denna stora kulturella erövring skulle alltså vara lönen för avståendet från driften« – [...] det är genom att övervinna driften som den moderna människan föds.

Med sin, som han själv säger, »fantastiska teori« förklarar Freud även varför kvinnan fick bli hemmets ängel: »Vidare verkar det som om man satte kvinnan att vakta elden som hölls fången på den husliga härden, eftersom hennes anatomiska byggnad hindrade henne att falla för frestelsen till denna lustupplevelse.« Freud åberopar kvinnans anatomi tämligen sent i sin förklaringsmodell: först när han är framme vid hemmets ljuva härd. Det vore ju annars rimligt att plocka in kvinnans avsaknad av eldkisseriets penis-förutsättning något tidigare. Ty om kvinnans anatomi gör att hon inte kan falla för driften att urinera på elden när den väl är fången på den husliga härden, borde väl samma anatomi och leda till att hon, och inte mannen, var den som först lät bli att kasta sitt vatten över elden när den ännu levde otämjd i naturen? Då borde väl hon ha varit den som först lyckades med denna »stora kulturella erövring« att bära elden med sig? Men då hon inte ägde driften kunde hon kanske inte heller få lönen?"

Om Lady P och Whizzy funnits redan på stenåldern hade vi inte haft något behov av Internationella kvinnodagen i dag.

På senare tid har ett anti-pr-krig rasat i medierna. Företag som Rikta fick på pälsen redan efter Sydafrikafiaskot, DN:s chefredaktörer blev utskällda för att ha anlitat en pr-konsult som skulle skriva deras måldokument, och så har Prime PR fått kritik för sina metoder och för sin brist på metoder i arbetet med Stockholms stads kampanj mot Robin Hood-skatten. Det kan inte vara roligt att jobba med pr i dessa dagar.

Pr-konsulter har framställts som samvetslösa skurkar även i populärkulturen. I filmen "Wag the Dog" försökte pr-mannen Robert De Niro tillsammans med producenten Dustin Hoffman avleda allmänhetens uppmärksamhet från en vänsterprasslande president. Deras uppdragsgivare var ovärdig, deras uppsåt var simpelt och deras metoder cyniska.

Men nu har något hänt. Bilden av pr-männen i populärkulturen är i dag en annan. Under flera år har Michael J Fox arbetat som "spin doctor" i TV-komedin Spin City. Han arbetar där med att hjälpa New Yorks borgmästare att klara sig ur olika knipor utan att pressen får nys om det. Seriens pressekreterare framställs som ett första klassens pucko och ställer till en massa problem som Michael J sedan lyckas reda ut. Som tittare önskar man inte annat än att han ska lyckas med att dupera pressen.

I tv-serien "Vita huset" är hjältarna pr-byråkrater i presidentens tjänst. Deras framgång bedöms i huvudsak efter hur väl de lyckas hålla pressen ovetande om vad som pågår eller hur de begränsar skadorna efter politiska allierades ogenomtänkta uttalanden. Den gamla sortens filmhjältar som rusade in och skällde ut makthavarna innan de dängde sin polisbricka på bordet och sa upp sig har ersatts av smidiga högkonforma tjänstemän som gör allt för att sanningen inte ska slippa ut. Till skillnad från hur pr-männen framställdes i "Wag the Dog" är deras metoder i Vita huset sunda, deras uppsåt värdigt och deras uppdragsgivare god.

Kommer pr-tv-serierna att påverka vår syn på information på samma sätt som de amerikanska advokatserierna påverkat vår uppfattning om rättsväsendet. Blir då pr-mannen även i Sverige en hjälte? Kommer alla som uttalar sig spontant att bli löjliga figurer? Blir journalisten den onde motståndaren som måste överlistas? Innebär det i förlängningen att vi är på väg in i ett samhälle där information inte kommer att vara tillgänglig för allmänheten? Är detta EU-anpassning?

Många undrade vad Heron City skulle här att göra. Stort, läskigt, utländskt och amerikanskt på samma gång, och på ett sånt konstigt ställe. Det var liksom lite bitterljuvt: dumma dom som kommer men rätt åt dom, hur tror dom att dom ska kunna få några besökare utanför innerstan. (Som om de inte visste att det var i Kungens kurva de köpt mark.)

Enligt ryktena överväger nu Heron att visa den smalbreda franska knull-och-våldspolitiska "Baise-moi". Vilket man verkligen får hoppas att de gör, för en mer upplevlig upplevelse tror jag inte man kan uppleva ens om man provar varenda en av Herons golfsimulatorer. Garanterad storclash i hjärnan – riktigt rejält franskt sex vs amerikanska ostpopcorn, luftkonditionering och ljuvligt bekväma biostolar – och garanterad gränsöverskridande biografhappening.

"Baise-moi" har premiär i Stockholm på fredag 3/3 på Kvartersbion. Men eventuellt går den upp på Heron nästa vecka.

Snart är det dags för val i Italien igen och den segertippade valalliansen ser ut som följer: separatisterna Lega Nord, post-fascistiska Nationalalliansen, högerkristna CCD samt i spetsen för detta gäng, som de själva kallar "Friheternas Hus", Silvio Berlusconi och hans företagsparti Heja Italien. Till och med för att vara det landet är det ju tämligen bisarrt.

Belgiens utrikesminister har uttryckt sin ängslan och mumlat något om sanktioner (ni kommer väl ihåg Österrike). Vilket fått de utpekade att gå i taket. Också den en gång sansat borgerliga tidningen Corriere della Sera skriver (28/2) att några belgare minsann inte ska komma och lägga sig i Italiens inre angelägenheter.

Varför inte det? Om premiärministerkandidaten i ett medlemsland i EU är en korruptionsdömd storkapitalist som vägrar erkänna att det är ett demokratiskt problem att han äger tre nationella tv-kanaler, förlag och tidningar och själv bara upprepar "jag är bra för Italien", ja då borde kanske inte bara belgiska utrikesministrar känna sig oroliga.

Kanske man inte ska dra för radikala slutsatser av det, men faktum är att det, mitt i den italienska valrörelsen, nu på måndag 5/3 på Systembolaget i Sverige lanseras ett vin från Tyskland, importerat av en firma ledd av en grek, vilket bär det associationsrika namnet "Moselino".

Testa dina kamrater: vad tänker de först på när de hör namnet, en flod eller en flådd skalle? Eller kanske "europeisk integration"?