Rösta bör man?

Vem ägnar EU-valet en tanke i försommarvärmen? En akademisk löntagareuropés bekännelse. – 3/6-1999 nr 20

En försommardag av den där sorten man inte får missa en enda sekund av och jag ligger där i sängen i halvdvala. En timme tidigare hade jag piggt börjat dagen med en banan och två morgontidningar. Men när radion övergick från ett inslag om Garibaldi till riksdagens EU-debatt övergöts mina ögonlock av bly. Mellan virvlande, lätt erotiska drömbilder trängde Göran Perssons röst då och då in i mina öron. "Löntagare", sa han. Gång på gång. "Ett löntagarnas Europa", sa han.

Det berodde inte bara på att jag slumrade att jag inte riktigt kan föreställa mig vad ett sådant begrepp innebär. Ja, jag vet, min situation är klart annorlunda än majoriteten LO-medlemmars. Jag är en överutbildad akademiker, har inga barn, bor i bostadsrätt på Södermalm, tittar väldigt lite på tv och lyssnar väldigt mycket på P1. Men jag är också löntagare, deltidsarbetande och enligt gängse definitioner låginkomsttagare. Så jag vet inte om det är mitt eller Perssons fel om jag inte greppar hans vision.

Men jag vet att när det är val ska man gå och rösta, helt enkelt för att det är en rättighet som inte alla har och som människor än i dag dör för att uppnå. I min halvdvala hörde jag Persson inskärpa att det är, nota bene inte en rättighet att rösta i valet till EU-parlamentet, utan en skyldighet. Då somnade jag in helt, vilket fick till följd att jag inte bara missade ytterligare en underbar försommarhalvtimme utan även moderaternas ersättningsledare Lars Tobissons anförande. Det senare var förmodligen ingen förlust. Dels vet jag vad moderaterna tycker i Europafrågor (Sverige ut ur Sverige och in i Nato och EMU), dels är Svenska Dagbladets ledarsida roligare än Tobisson om man vill vakna pigg och förbannad.

Läget?
Jag tog mig till slut samman och funderande på EU och det stundande valet cyklade jag ut till universitetet och institutionens sommarlunch. Från gänget slitna snubbar utanför Ringens systembolag till ett prunkande Frescati tar det tjugo minuter. På ena stället förs samtalen fördes på två språk (svenska och finska), på det andra på tre språk (svenska, tyska, nederländska). Men världarna är rätt åtskilda. Att på en akademisk sammankomst som vår inte definiera sig som europé vore konstigt. Det klankades som vanligt på statsmakternas bristande förståelse för att humanioran och språken i synnerhet inte klarar sitt uppdrag om anslagen hela tiden skärs ned. Det är inte direkt en fråga för EU men den hänger ändå nånstans samman med det. Liksom Systembolaget.

Det är många frågor som som nånstans hänger samman med det. Men att skapa sig en bild där ens nära verklighet och sammelsuriet i Bryssel kommer samman, det är mig omöjligt. Jag känner att jag om någon borde klara det, med mina högskolepoäng, fem språk och sex år tillbringade "ute i Europa".

Angeläget
Fast man bör ju ändå rösta. Men på vad? Det är enormt retligt att det enda parti som är någorlunda konsekvent i Europafrågor är ett som jag aldrig någonsin kan tänka mig att rösta på. Och socialdemokraterna står alltså för "ett löntagarnas Europa". Hur Bryssel ska omdanas till en fackklubb tror jag emellertid inte att Persson vet heller. Miljöpartiet och vänsterpartiet vill att Sverige ska gå ur EU, vilket verkar mest gnälligt och inte speciellt konstruktivt som huvudkrav (fast det arbete som t.ex. Per Gahrton utför verkar just konstruktivt). Och de övriga har inte heller mycket att komma med.

Centerpartiet finns som vanligt inte, folkpartiet och kd ger som vanligt intrycket av att vara moderater Light – och då är det bättre med originalet. fp ställer sig in med Marit Paulsen och vill samtidigt gå med i Nato, kd låter en partibytare som liknar Carl Bildt tala om "ett kristdemokratiskt Europa". Det vet jag inte heller vad det betyder men det låter oroväckande. Kristdemokraternas drygt fyrtioåriga maktinnehav i Italien var inte så kul, inte för de andra i alla fall.

Jävligt angeläget
Ja, ni ser. Trots att jag är en högutbildad, löntagande, välinformerad medborgare i mina bästa år kommer jag inte fram till nåt. Och då har jag inte ens tagit upp mina motstridiga tankar om federalism, gemensam utrikes- och militärpolitik eller EU:s utvidgning.

Kvarstår att man bör rösta. På ett gigantiskt och priviligiestinnt parlament med något mera makt än tidigare men ändå utan direkt inflytande.

Det slog mig att detta val liknar ett val till studentkåren. De engagerade är gruvligt insatta, några vill att kåren ska lägga sig i allt, andra att kåren ska läggas ned, många ser kårpolitiken mest som ett led i sin personliga karriär. Alla försöker de förtvivlat att få folk att rösta. Alla medlemmar har rösträtt, många utnyttjar kårens fördelar men valdeltagandet når (i Stockholm) aldrig ens 20 %.

Horisontalläget?
Nånting säger mig att valet till EU-parlamentet kan vara viktigare än kårvalet. Men det kan vara en missuppfattning.

När jag cyklade hem från universitetet var gräsmattorna täckta med slöande studenter i solskenet. På asfalten hade någon målar med stora vita bokstäver: "KÅREN SUGER". Barnsligt, men roligt.

För ett ögonblick föreställde jag mig att vi i stället för den här vankelmodiga betraktelsen skulle låta Torsdag fyllas av texten "EUROPA SUGER". Fast det tycker jag ju inte heller. Får se om jag kommer ur sängen den 13 juni.