Ingen tid för ingenting

En sexåring kan arbeta mer än heltid varje dag, varje vecka. Vad är värst? En full pedofil eller en tonåring med långa naglar? Eller var det tvärtom? Detektivarbete i Gröndalspedofilens buskage. – 15/4-1999 nr 17

– Jag vill inte följa määä!!!

Klockan är nio på morgonen och Pegasus skall till parken och grilla korv. Arvid som i två dar sett fram mot sotad hotdog med massor av ketchup sätter plötsligt klackarna i backen. Han vill inte längre. Ingen förstår riktigt varför. Vi lirkar.

– Men snälla Arvid, vi ska ju grilla och spela brännboll och ha skattjakt.

– Jag vill stanna kvar här!!

Han är röd ansiktet och svettig i nacken och hela kroppen är ett mycket bestämt nej.

– Men Arvid, vad är det som du gör här som är så roligt då?

– Ingentiiing! Jag vill fortsätta me det!!

Har Skalman snopp?
Att gå på sexis är ett hårt jobb. Är man så där sex år har man gått från lycklig över rasande till förtvivlad och tillbaka igen ungefär tolv gånger, lekt intill utmattningens gräns, lärt sig en bokstav eller två, varit inblandad i ett oräkneligt antal små och jättestora konflikter samt stött på de flesta av de större livsgåtorna under en dag. Och de märkligheter man inte kan lösa på egen hand får man ta hjälp med.

– Kan man inte läsa förstår du, måste man fråga hela tiden, jag kan väl inte veta allt eller vad tror du?

Det blir en del saker att ta ställning till en helt vanlig dag. Hur lång är rymden? Varför kan man inte säga klockan tusen? När kommer mamma? Varför dör man? Är du hammarbyare? Jag hatar AIK för det gör Emil. När är det lunch? JAG VILL INTE!!! Varför tappar man tänderna? Hur stora var dinosaurierna? En trea trampade på min väska, får han det? Min faster har en ring i näsan. Varför luktar du så konstigt? Om man kastar en kärnbomb då sprängs hela jorden! Varför har sköldpaddor ingen snopp? Måste jag låna ut den här? JAG HATAR DET HÄR DUMMA SKITSTÄLLET!!!

Sällan eller aldrig ges det tid till att fortsätta göra "ingenting". Att många barn går lite länge i den superstimulerande daghems- eller fritismiljön är ingen större hemlighet för dem som jobbar där. Men det är inte alltid så enkelt att vara både kommunal serviceinrättning och snäll pedagog. Maria som jobbar på dagiset en bit ifrån Pegasus kryssar runt problemet varje dag.

– Ibland önskar man att man kunde få ringa upp föräldrarna och säga: ditt barn kan inte gå heltid i dag. Han kunde det i går och kommer troligtvis att orka i morgon, men inte i dag. Hämta honom!

– Ringer ni?

Men det är klart de inte gör, har man ungarna där så har man, och svaret från de flesta kommer direkt ur handboken. Det är inte personalens uppgift att hålla på att tycka om 45-timmarsveckor, eller antalet dan före dopparedan-dagar vissa ungar tillbringar där. Och förresten är det ingen idé att ge föräldrarna dåligt samvete.

Det är bara att ta itu med de riktigt knepiga svaren, och det är alltid när fröken står och torkar utspilld mjölk med ena handen och bygger lego med den andra som barnen vill veta en del saker – nu medsamma: Hur blir det egentligen barn? Varför finns krig? Skall mamma dö? Och vad gör egentligen en pedofil?

– Ja... gör och gör... det... Vill du spela bandy?

Det är inte alltid så lätt att vara fröken heller.

De som inte tycker om barn
Pegasus, kombinerad sexårsverksamhet och fritis med över sextio barn i åldrarna 6–8 år, ligger i Gröndal, hemvisten för den person som i kvällstidningarna kallas Gröndalspedofilen.

Begreppsförvirringen i pedofiliämnet är närmast total bland sexåringarna. När jag kommer på tisdagen har någon kastat en sten genom fönstret och hela gymnastiksalen är täckt av glassplitter. Jag blir förevisad det trasiga fönstret och funderar på hur det kan ha gått till. Tove har redan sin bild klar, det är någon av de två farligaste typer hon känner till:

– Antingen är det en full tonåring eller också är det en pedofil.

– Men varför skulle det vara en pedofil?

– Det kan det vara, dom gör sånt.

Varningsvåg efter varningsvåg har gått ut och alla har hört att man skall akta sig. Men för vad närmare bestämt? Efter en snabbenkät bland några vuxna får man ett par standardförklaringar. Man brukar säga att det finns farbröder som inte är "snälla", att "de gör dumma saker" eller att "de inte tycker om barn".

Och det är ju klart att en vaken sexåring tycker att det verkar vara att göra en typiskt dum sak att kasta en stor sten genom fönstret.

– Den som kastade kanske inte tycker om barn, föreslår någon.

– Ja, säger jag hjälplöst, så kan det ju vara.

Pekka som arbetat inom barnomsorgen i femton år tycker att det har uppstått hysteri i ämnet.

– Föräldrarna har pratat så mycket om pedofiler och varnat för det, att ungarna inte kan tänka klart längre. Så fort nån går förbi så heter det att det är en pedofil med långa naglar och allt.

Fyra sotiga korvar senare
Senare på eftermiddagen tar Detektivklubben över stenfallet på ett handlingskraftigt sätt. Medan vi andra läser i dagboken om Sunes kärleksbekymmer och nöjt tränar hans olika "användbara pussknep" på varandra, packar detektiverna in stenen i julklappspapper och skriver ett utförligt brev till polisen.

Någon har kastat in den här gjenom fönstret, vi vill att ni undersöker den och fångar boven.
Detektivklubben.

– Nu kommer dom nog och undersöker.

Jag känner mig som ett mähä där jag gömmer mig bakom Sune-boken.

– Fint, bra!

Det finns frågor man inte orkar svara på. Ingen har större lust att ta barnen ur villfarelsen att pedofiler smyger runt med långa naglar och gör hyss i största allmänhet och berätta om vad de gör i stället.

Kanske har vi som är lite äldre än sex år en tyst överenskommelse om att det får duga med "det finns dom som inte tycker om barn". Gröndalspedofilen är ju i alla händelser borta från löpsedlarna för den här gången.

Korvgrillningspartajet är slut. Lagom lyckligt mosiga efter att ha lekt kull, letat myror, haft brottningsmatch, skrivit vårdikt, räknat ut hur varm solen kan vara, blivit riktigt rejält osams angående det lämpliga i att kasta glas på hundar, tränat på Sunes pussar igen samt fyllt fickorna med snygga stenar.

Arvid käkade fyra svarta korvar och såg inte alltför missnöjd ut med det. Och inte ens Detektivklubben märkte att vi räknat dem var tionde minut.