Snacka om överskattad

Häromveckan dog Stellan Sundahl, folkkär programledare för satirprogrammet "Snacka om nyheter". Hyllningskörerna är ett mysterium. – 18/3-1999 nr 15

Sällan har väl någon haft sån monumental hjälp av pålagda studioskratt som den rikslundensiska spexarmardrömmen Stellan Sundahl.

Det märkliga är att redan innan han gick och dog blev han här och där utnämnd till saker som "folkbildande nutidshjälte" och "ömsint häcklare", men det som pågår just nu är ändå helt obegripligt. Jag trodde att det var en rätt allmän åsikt att det gapiga programmet "Snacka om nyheter" var en mycket tröttsam tillställning, men plötsligt dyker det upp artiklar om "Sorgehantering när stora människor trillar av pinn" och utrop som "Tack för alla skratt, Stellan! Du var den enda som kunde var elak med värme".

Helt vanliga tv-krönikörer avslöjar att de "fnissade hysteriskt" åt kul vitsar som "visst skall vi lägga in dig, Jeltsin, men inte i sprit". Programmet "som utan bedövning drog ut verklighetens visdomständer" var lika populärt som Expedition Robinson, men ingen får väl för det för sig att utnämna Treutiger till någonting alls?

Jag brukar förstå de flesta tv-program. Det går att vinna en bil i dem, se nakna bröst eller lära sig sy en rullgardin till sovrummet. Jag gillar också att se människor som inte är jag gå omkring i baddräkt, stekas, svälta och mobba varandra på en öde ö och undra om de tar den sista deltagaren bakom en lada och skjuter honom.

Men "Snacka om nyheter" är en gåta.

Var var ni när Ströyer dog?
Är det ingen som minns hur det var? Fultävlingen i höstas? Rösta på fulaste politikertant där utrikesministern vann i en klänning som visserligen "är utmärkt på vissa gator, men hon sätter väl på sig allt som Göran säger till henne", tvåa blir EU-parlamentarikertanten som är så ful att "hon nog vet att hon är med och tävlar" och justitieministern blir trea då hon oförlåtligt nog inte bara har en ful klänning utan "en jävligt dyr ful klänning". Verkligt kul.

Kommer ni ihåg hur många strängar DN-tecknaren Poul Ströyer hade på sin lyra? Ni vet, låt en smal gubbe peka på ett paket ister och säga "typisk sosse" och du har dig en satirisk kommentar. "Snacka om nyheter" hade ungefär en sträng till:

– Göran Persson är tjock!
– Marjasin är pytteliten!
– Boris Jeltsin dricker sprit!
– Om Pinochet åtalades i Sverige skulle han få en krisgrupp.
– Göran Persson är faktiskt väldigt tjock!

Inget dåligt knippe uppslag kanske, men just nu låter det som om en märkvärdig blandning av Tage Danielsson, Olof Palme och en varmhjärtad August Strindberg tittade in hos svenska folket på söndagkvällarna. Jag tror till och med att det var någon som utnämnde honom till "knivskarp politisk satiriker av ett slag vi aldrig haft i vårt jantelagskvävda land".

Humor in action
Vad är det de ser som jag hela tiden missar? Ur ett av de program utifrån vilket hans position som folkbildande nutidshjälte emanerat, "Svar på skoj", försökte jag faktiskt förstå det nyskapande, intelligenta och fantastiska i Stellan Sundahl.

– Sune Mangs föräldrar trodde först att han var en flicka. Vad var hans flicknamn, Gudrun, Barbro eller Evelyn?
(Efter att Magnus Härenstams lag tagit sig samman efter skrattparoxysmerna )
– Ehh... gud så vansinnigt... vi gissar på... Gudrun!
– Nej, det var Barbro!
– Baarrbrooooo!

Sune Mangs faller ju i och för sig kanske in under kategorin gammalt fett, och satir kan enligt uppslagsboken vara en smula dunkel. "Satir syftar ofta till att vara ett effektivt medel i opinionsbildningen, och präglas ofta av tidsbundna anspelningar vilket gör att den kan mista sin begriplighet." Men om det är obegripligt ointressant i samma ögonblick det uttalas, vad är det då för nåt?

– Därför spricker Göran Perssons...
– Gren!
– 4 poäng!

Göran Persson är tjock. Vi har för tillfället en statsminister som är tjock. Tjock. Detta faktum är trots allt ganska begränsat som medel i opinionsbildningen, så det måste ha varit något annat som bildade folket.

Kan det vara så att det är just mentaliteten i den Jantelag hundraårsjubilaren Aksel Sandemose satte på pränt som frambringar hyllningskörerna för någon som i mina ögon är ungefär lika medelmåttig som... Göran Persson?

Den folkbildande sängvätaren
Jag har tittat på flera minnesprogram som SVT dundrat in i tablån sedan Sundahl dog (för övrigt inte av en hjärtattack, utan en hjärnblödning). De slängs kanske ihop lite uppstressat, men sådana program brukar ändå traditionellt innehålla det bästa, sammanställt av de närmaste kollegerna. Följaktligen måste dessa program om Stellan också innehålla det roligaste och mest folkbildande han gjort?

– Jag har såna problem med både urinen och avföringen, faktiskt. Jag brukar kasta vatten klockan sex och sköta magen cirka sex och trettio.
Doktorn: – Då förstår jag inte vad som är problemet.
– Jag vaknar inte förrän klockan åtta!
(Ur "Pratmakarna", 1992.)

Kanske var han ändå trots allt en äkta nutidshjälte, Stellan. Han visste att politiker har två sekunder på sig att säga nåt som fastnar, och råkar man dessutom vara ful räcker det med att peka på sig själv i Aktuellt, för det är ändå det enda folk kommer ihåg. Så varför skulle han inte göra sin politiska satir på samma sätt? De två verksamheterna existerar ju trots allt under exakt samma förutsättningar.

– Vad har Göran Persson, Michelingubben och Hanna Graaf som inte Robert de Niro har?
– Blivit smalare!
– 4 poäng till!

Varför de oreserverade och opåkallade hyllningarna, tårarna, den statsmannamässiga begravningen? Kan det vara så att de medelålders journalisterna i vårt land helt enkelt är rädda för att dö?