Champagne på Kola

Det vete fåglarna hur det är ställt med demokratin i Ryssland. Rapport från en kall halvö. – 4/3-1999 nr 14

Klockan är knappt halv elva på förmiddagen när champagnekorkarna smäller inne på borgmästaren Vitalij Golubjevs stora kontor. Utanför fönstret ligger Vita Havet, vitt av is. Men korkarna går inte i taket. Borgmästaren kan den svåra konsten att öppna en hela Sovjetskoje Champanskoje. Några av de deltagande kommunnämndsordförandena viskar försynt och pekar upp i taket. Borgmästaren tittar upp. Ett hål från en champagnekork syns i en av lysrörsarmaturerna.

– Det där var en av era svenska företrädare, säger han och alla de ryska kommungubbarna och -gummorna skrattar hjärtligt. Golubjev ler och visar alla sina vita gaddar.

Så höjer den förre kommunisten Golubjev sitt glas och tystnaden sänker sig vid bordet. Han vänder sig mot den svenska vänortskommunens delegationsordförande. Han vill uttrycka sin tacksamhet och utbringar en skål för alla de svenskar som lagt ner timmar av ideellt arbete på att packa de över femhundra kartonger med varma vinterkläder och leksaker som vi kommit till det kalla Kolahalvön med.

Spritkompromiss
Vänskapssamarbetet mellan den lilla ryska staden på Kola och den svenska i Norrbotten har pågått sedan mitten av 80-talet. De värsta kulturkrockarna är historia. Ryssarna har lärt sig att inte bjuda svenskar på vodka. I alla fall inte före lunch. Och svenskarna har lärt sig respektera ryssarnas vurm för festligheter, jubileer, presenter, skåltal, kindpussar och knallande korkar. En halv flaska champagne per skalle (plus en rejäl konjak till teet) har blivit en lagom kompromiss. Då kan man i alla fall ha några timmars konferens på eftermiddagen i overheadapparatens lugnande trygga sus, resonerar svenskarna.

Efter tacktalet serveras vi panerad fisk. Något slags julskinka, saltgurkor och söta lingontårtor. Teet kommer fram men samovaren lyser med sin frånvaro. I stället får vi hett vatten serverat ur en ny modern vattenkokare i blå plast. Fabrikatet är tyskt. Och teet är ingalunda ryskt. Lipton Yellow Label står det på påsarna. Import är dyrt är fint. Och ryssarna är i all sanning mycket gästvänliga.

Något omtöcknad efter lunchen frågar jag en av de lokala journalisterna om Golubjev. Jodå, Golubjev har varit politiker i över trettio år. Han anses vara en energisk och duktig människa. Vilket parti representerar han? Ja, svarade journalisten, han är demokrat. Men, undrar jag, om han är demokrat, vilka ideologier och läror företräder de andra kandidaterna? Journalisten tittar frågande på mig. De är också demokrater. Demokrater är de allihopa. Alla är demokrater i Ryssland. Numera.

Chefspapegojan
Golubjev är älskvärd när jag efter en stund får intervjua honom. Han talar vackert om svenskarnas generositet vad gäller överblivna kläder och skor. Och de stackars föräldralösa barnen på barnhemmen som får dem. Samtalet glider in på sport. Han talar om stadens duktiga fotbollsungdomar som varit över i Sverige och vunnit Summer Games-turneringen över de svenska vänortslagen.

– Vi har många duktiga fotbollsungdomar, säger han, problemet är att vi har så dåliga ledare och tränare.

Och så drar han en rolig historia för att illustrera bristen på ledarskap:

– Det var en man som kom till en marknad. Där stod en annan man och sålde fåglar. Han hade tre papegojor till salu. Den första kostade en rubel, den andra två. Den tredje tio rubel. "Vad är det för skillnad?" frågade köparen. "Jo", svarade försäljaren, "den som kostar en rubel, den kan bara prata ryska, men den som kostar två, han kan både ryska och svenska". "Aha", sa den potentiella kunden, "så då kan den som kostar tio rubel prata tio språk då?" "Nej", svarade försäljaren, "men de andra kallar honom för chefen".

Golubjev skrattar belåtet åt sin roliga historia.

Nere i kommunhusets bottenvåning står en lång kö av gummor i trasiga kappor. Det luktar stall. Vi frågar en äldre kvinna varför de köar. Hon vet inte själv, det är nämligen utlämningsdag.

– Ena gången kan det vara valinkis, filttofflor, nästa gång gryn.

Dog eats bird
Ut i den 30-gradiga kylan. Det är inte många som rör sig på huvudgatan. Några barn köar till ett glasstånd. Glassgubben har enorm pälsmössa på sig. Och i nästa hörn står två gummor och säljer fågelfrön i små brukar. Tre stycken står uppställda på hennes lilla bord. I nästa hörn står ytterligare en gumma. Samma frön. Några meter längre bort finns ett brunnslock där det läcker värme. Den decimetertjocka isen som annars täcker trottoaren har smält. Och på locket sitter ett tiotal duvor. Ordentligt ihopkurade. Tätt, tätt tillsammans.

Senare på kvällen följer vi med några lokala journalister. Vi har blivit hembjudna till en naturfotograf och dennes familj. Han har vunnit priser för sina filmer om de enorma orörda naturområdena längst ut på Kolahalvön. Journalisten och hennes man skvallrar om Golubjev. Han är inte särskilt populär. I höstas när rubelfallet dominerade världens nyhetsrapportering åkte han på semester vid Svarta havet.

Hemma hos naturfilmaren bjuds vi på kompott och söta kakor. Filmarens hustru häller upp te ur samovaren. Småpojkarna leker med den senaste familjemedlemmen. En cockerspaniel som de hittat ensam och övergiven på gatan i den 30-gradiga kylan. Efter visningen ber vi att få tacka för deras stora gästvänlighet. De hoppas att vi snart ska komma tillbaka. Precis när vi ska gå får cockerspanieln syn på familjens undulat. Genast försöker han sätta i sig fågeln. Hunden hoppar och ger i från sig skällanden som ingen trodde var möjliga. Undulaten försöker ta skydd bakom några stora grytor högt uppe på en hylla.

Inte bara Måsen
Någon dag senare står en insändare i lokaltidningen. En pensionär klagar över att kommunen tagit bort veckans fridag på den kommunala banjan, badhuset/bastun. Pensionären klagar över att man måste betala 16 rubel per gång, och man måste ju tvätta sig minst en gång i veckan.

Vi går dit. Där träffar vi en mängd äldre kvinnor. Alla vittnar om hur dyrt det blivit. Man skyller på perestrojkan.

– Det finns en fabel av den ryske författaren Krylov, säger en av de gamla damerna, den handlar om en katt som fångar en näktergal. Fågeln ber för sitt liv, att katten inte ska äta upp fågeln. Katten lovar att låta bli, under förutsättning att näktergalen sjunger så vackert den kan. Fågeln sjunger, om än med darrande stämma. Men håller katten ord? Nej då, så fort näktergalen sjungit färdigt så glufsar den i sig fågeln. Precis så är det med makten i det här landet, säger kvinnan, de lovar att inte äta oss, sen gör de det i alla fall.

Vi lämnar badhuset. På vägen till hotellet passerar vi ännu fler äldre damer som säljer fågelfrön. Vi passerar brunnslocket med det kurande duvsymposiet.

– Börjar det inte bli väl mycket fågelsymbolik i den här stan, frågar jag tolken.

– Jo, men du vet väl att Golub betyder duva.