Kärlekstunneln

Mediernas rapportering av skandalen kring tunnelbygget vid Hallandsåsen har inte trängt in i mysteriets sköte. Detta är analysen av hur Moder Jord tog kontroll över sin egen sexualitet. Torsdag gästas av djuppsykologen Ulf Aronsson. – 21/1-1999 nr 11

I slutet av 1997 kunde en alltmer förskräckt och förbluffad svensk allmänhet följa den eskalerande skandalen kring tunnelbygget genom Hallandsåsen. Den faktor som slutligen fick massmedierna att fästa sina blickar på rikets näst sydligaste landskap var det ovarsamma användandet av det mycket giftiga tätningsmedlet Rhoca-Gil.

Tunnelprojektet hade vid denna tid dock sedan länge varit en källa till förargelse för dem som var direkt inblandade i bygget.

I den efter Rhoca-Gil-skandalen följande mediedebatten lät man påskina att orsakerna till de stora problemen bland annat stod att finna i havererade borrutrustningar, spräckta tidsplaner, överskridna budgetar, läckande berg och den aggressiva miljöopinionen.

En djupare analys av problemen vid byggandet av tunneln visar dock att mediernas förklaringar endast är en okritisk redovisning av de ytliga symptomen. De hittills redovisade problemen är endast krusningar på ytan.

Vad vi egentligen bevittnade var ännu en i raden av manifestationer för den ständigt pågående och intensifierade kampen mellan könen.

Hallandsåsen handlar inte om dålig projektering eller kletigt gift utan är ett klart och tydligt exempel på den svenska kvinnans stärkta maktposition i samhället och mannens motstånd mot, och rädsla för, detta faktum. För vad är väl byggnationer som Eiffeltornet, World Trade Center och Söder Torn om inte fallistiska monument över den manliga överhögheten? Byggandet av dessa konstruktioner har sällan eller aldrig varit förknippat med några större problem eller motgångar, helt enkelt därför att de varit så starkt förankrade i den förhärskande manskulturen och hos de styrande männen.

Det är först när det manliga behovet av självbekräftelse stångas mot konstruktionen av monument över kvinnligheten – tunnlar – som svårigheterna blir närmast oövervinnliga.

Kan detta vara en slump? Svaret kan bara bli ett entydigt nej.

Den mjuka myllan
Genom Hallands leende landskap och bördiga sädesfält löper den mäktiga Hallandsåsen, med en mogen tyngd och mjukt rundade och inbjudande former. För att tjäna några sekunders restid på den överkorsande tågresan beslutar prestationskulturen att åsen måste genomborras. Genom åsens mjuka mylla skall en tågtunnel drivas in.

Det är ingen slump att benämningen på denna typ av geologisk formation, ås, är snarlik ett vanligt och uråldrigt nordiskt kvinnonamn, Åsa. Och någon mer vedertagen symbol för kroppslig förening än de frekvent återkommande filmscenerna av hur tåg tränger in i tunnelmynningar finns knappast. Den moderna medvetandeforskningen har visat att denna typ av scener finns närvarande i det allmänna undermedvetna.

Sålunda initieras ett projekt med mål att medelst penetration betvinga den lättjefullt vilande åsen, Moder Jord, och att därigenom bevisa mannens kraft och dominans över det täcka könet.

Tillvägagångssättet är klassiskt manligt.

Liksom omogna, charmlösa män försöker nå sina erövringar med hjälp av kapitalkrävande tekniska potensförlängare i form av en PalmPilot eller en minimal Nokianalle försöker tunnelbyggarna i förstone vinna åsens gunst med en avancerad och i deras tycke kraftfull borrutrustning.

De hårda exploatörerna
Det är i detta läge som det till penetratörernas överraskning och förskräckelse visar sig att kvinnlighetens inkarnation, åsen, med lätthet motstår deras uppvaktning. Rapporterna talar om bergens svårborrade sammansättning, men man frågar sig hur ett berg som hävdas vara poröst ändå kan vara så hårt att den imponerande borrutrustningen fallerar? Denna logiska lapsus bekommer dock inte de patriarkala erövrarna.

Liksom vid annan uppvaktning kan de inte tåla ett avvisande. Här krävs våld! Man överger borrens mjuka uppdyrkning för sprängmedlens brutala kraft. En våldtäkt, kort sagt.

Den utstyrde och uppklädde kavaljeren som med sådan lätthet försmåtts av sin tilltänkta blir nu aggressiv och hämndlysten.

Berget ger vika. Åsen ligger, till synes besegrad, stilla under en tids fortlöpande inträngning.

När nya komplikationer tillstöter i form av drypande fukt från grottans väggar står erövraren slutligen passiv och förvirrad. Det krävs knappast någon djupare förklaring för att få en lekman att förstå hur långt kampen nått på detta stadium.

Från att först ha varit en passiv erövring finner nu den undergivna parten nyckeln till sin egen lust. Det tidigare objektet tar kontroll över sig själv på ett sådant sätt att erövraren står handfallen, förvirrad. Hans tilltänkt kraftfulla, erövrande domination har förvänts i ett verkningslöst slit; det har förlorat sitt syfte. Hans handlingar fungerar nu bara som ett redskap för att bringa det tilltänkta offret njutning.

Den lilla döden
Erövraren tar i detta läge till ett lika gammalt som patetiskt knep. Den mansdominerade arbetsstyrkan besprutar grottans väggar med en vitaktig vätska i syfte att visa sin kontroll och bringa Moder Jord till evig underkastelse genom att bära männens avkomma, den oönskade tunneln.

Det är i detta skede som tunnelprojektet bryter mönstret från den klassiska historiska relationsutvecklingen mellan könen och förebådar det slutliga manliga nederlaget. Den forne erövrarens vanligtvis livgivande vätska visar sig endast sprida död och förgiftning bland djur och människor.

En alternativ tolkning är att se denna avslutning som ett uttryck för mannens komplex över sin otillräcklighet. Trots många och långa ansträngningar vägrar det kvinnliga väsendet att uppnå klimax. Mannen tvingas kapitulera och ejakulerar. Det blir dock ett bittert klimax och i besvikelsen över sin otillräcklighet blir säden ett dödligt gift.

Hur som helst är skeendet vid Hallandsåsen ett förebådande av en förskjutning i den rådande maktbalansen mellan könen.