Betongen i mitt hjärta

Arkitekturnostalgin är vår tids tegelröda feber. Kan femtielva saluhallar piffa upp stadsmiljön? Varför inte låta staden vara stad? – 5/11-1998

Det är något märkligt med de nya hus som byggs i Sverige i dag. Det syns liksom inte på dem att de är nya, de skulle lika gärna kunna vara renoverade hus från tjugo- eller trettiotalet. Det är inte något fel på gamla hus, det är inte det jag menar. Men nya hus som vill se gamla ut, är ungefär som när man klär ut tolvåriga modeller till vuxna kvinnor. Det må vara omsorgsfullt gjort, men vad är själva tanken? Vad vill människorna som skapat såna här hybrider? Det är ju inte så att de fyller några tomma hål, för både äldre hus och vuxna kvinnor finns redan.

När DN-läsarna i somras utnämnde Kulturhuset till Stockholms fulaste byggnad var det egentligen inte själva Kulturhuset det gällde. Huset vid det svartvita torget har i det allmänna medvetandet länkats samman med knarkare, kriminalitet, våld och blivit symbolen för storstadens problem. Man ojar sig över att man rivit alla de gamla fina miljöerna, den pittoreska, genuina staden. Men det är väl inte husens form som gör Stockholms city skrämmande? Snarare att city är avfolkat när affärerna stängt, och att de mörka gångar där ingen rör sig och ingen ser vad som pågår är idealiska platser att göra förbjudna saker på?

Konungariket lider av dåligt samvete och efterklokhet. Det blev inte så bra med stadsplanerarnas drömmar om ett effektivt centrum för kommers och samlade bostadsområden på bilfärds avstånd. Men hade det verkligen blivit bättre om man i stället för fyrkantiga betonglådor hade byggt femtioelva sekelskiftessaluhallar i rött tegel bredvid varandra?

Bomber och granater
Europas städer bombades sönder under kriget och att bygga nya moderna hus i centrum var en nödvändighet, ett bevis på att utvecklingen gick framåt och att den misslyckade gamla världen aldrig skulle komma tillbaka. I dag är det ingen i Paris som kräver att Centre Pompidou ska rivas, så varför vill man riva Kulturhuset i Stockholm? Den gamla staden revs ju inte för att jävlas med människorna, utan för att man trodde att det blev bättre så.

När stockholmskännaren Staffan Tjerneld i slutet av fyrtiotalet beskrev en tänkt vårpromenad 1985 i Stockholms nya city och kommer fram till Sveaplatsen, vilket i stället fick namnet Sergels torg, var det mer än namnet han misstog sig på: "Det första intrycket är imponerande. Sveaplatsen är onekligen stor. Och man måste genast fråga sig hur det varit möjligt att skapa en fri torgyta med gröna träd, plaskdammar, soffor och trottoarserveringar på denna plats, där för trettiofem år sedan ett gytter av gårdshus och underliga huslängor utbredde sig." Det blev inte riktigt som han tänkte sig det hela, dagens besökare är inte alls imponerade av den stora fria ytan och plaskdammen, utan vill ha tillbaka levande bakgårdar, underliga huslängor och en bebodd stadskärna.

Skitfint
Tanken var att alla skulle kunna bo luftigt, rent, ljust, hygieniskt. En toppmodern tvåa i Hägersten med frisk luft och grön natur utanför dörren smällde högre än ett skitigt kyffe inne i staden med utedasset inklämt mellan stallet och vedboden. Det pittoreska med gamla stadskärnor finns mest i vår tids fantasier om hur det en gång var. För att bygga det goda samhället hade man i och för sig inte behövt riva allt, det hade gått att renovera de flesta husen och bygga bara några nya. Men dåtidens styrande såg inte fördelarna med gyttriga, skitiga städer där folk levde huller om buller i avsaknad av raka gator och lättstädade lägenheter.

Vad finns det som säger att vi i dag inte är lika blinda för fördelarna med de inglasade köpcentrum i betong som står där nu. Att riva dem vore kanske att göra samma misstag som de välmenande farbröderna vid seklets mitt. Men det är klart, vem skulle inte vilja ha en mysig mulltoa på gården?