Myllra ensam, om du kan

Det är så fult med betong, säger folket. Det är så tråkigt med nostalgiska hus i gul puts, säger arkitekterna. Vad säger du? – 9/3-2000 nr 27

Förr i tiden trodde man på framtiden. I framtiden skulle allt vara nytt och bättre och det skulle synas. Det blev inte riktigt som man tänkte sig. I alla fall inte i Stockholms innerstad. De modernistiska templen i glas och stål och plast och gummi lyser med sin frånvaro. Här i framtiden bygger man nästan bara hus med nostalgiska putsfasader. Varför ser det ut som det gör och vem är det som har bestämt det?

En del blir glada av att se de här nya husen, tycker att de är fina, att de smälter in och andas 20-talsstad trots att det är nybyggt. Betongklossarna och metallådorna som man byggt i city saknar den gamla arkitekturens harmoni. Det är levande och inte så kallt och avvisande.

Men frågan är om det måste se gammalt ut för att smälta in och om harmonin verkligen uppstår bara av färgen på husputsen, tycker många som försvarar ett mer modernt formspråk. Fasader i betong och stål kan också vara harmoniska och det är väl inte materialen i sig som ger harmoni eller inte. Dessutom är det väl så att man nästan alltid tycker att det som är halvnytt är fult.

För femtio år sedan tyckte man till exempel att sekelskifteshusen längs Folkungagatan var det fulaste som fanns:

"Det är mellan Folkungagatan och Skånegatan som dessa hus reser sina utomordentligt trista fasader, där lusten att pryda och det personliga initiativet givits minsta möjliga svängrum", skrev Staffan Tjerneld i boken "Stockholmsliv" från 1950 och fortsatte med: "Dessa väldiga hyreshus som restes i snabb följd åren närmast efter sekelskiftet ... förtjänar verkligen att klassificeras som 'hyreskaserner' och det var säkerligen till stor del deras förtjänst, att det pittoreska Söder i övriga delar av staden då började kallas för det trista Söder."

Och fortfarande i mitten på 80-talet hade Söder inget särskilt gott rykte. Inte utan skäl, måste man tillägga. Nytorget, som under 90-talet blev det bohemchica Stockholms centralpunkt, var ett tillhåll för a-lagare och narkomaner.

Men nu står alltså dessa hus modell för det nya. De har plötsligt blivit framtiden.

Var blev ni av?
Så folk som vill ha gammal stil är bara konservativa och fega bakåtsträvare? De formsnobbiga arkitekterna verkar i alla fall tycka det. Men varför skulle inte "vanliga" människors smak få råda när man bygger bostäder? Det är ju de som ska ska bo där och om de nu gillar gammal stil – bygg så!

Nostalgibyggen Det byggs nästan inga moderna hus i Stockholm, trenden är tydlig, det är 1920 års stilideal som dominerar. Det bekräftar Patrik Bjurström, arkitekt och projektsekreterare på SAR, Sveriges arkitekters riksförbund. Han tror att nostalgivågen beror på ett utbrett missnöje med 60- och 70-talens miljonprogramsbyggen.     – Det som byggdes då betraktas inte som arkitektur. Vad många vill ha är hus med tydliga tak, tydliga etagemarkeringar och gärna lite dekorationer på fasaden, säger han.     Och då finns det ingen efterfrågan på hus med ett helt nytt formspråk, vilket skapar en situation som är helt unikt för Stockholm.     – Vill man se vad som händer inom arkitekturen får man titta i utländska tidskrifter, i Stockholm finns inte det nya, konstaterar Patrik Bjurström som tycker att det är ganska trist.     Men samtidigt erkänner han att det är ett dilemma. Arkitekter är framåtblickande medan den vanliga smaken är nostalgisk. Många har ju varit beredda att betala höga summor för att bo i till exempel S:t Eriksområdet, det mest uppmärksammade bygget av "20-talshus" på senare år. Fast han tror ändå att det är möjligt att sammanfoga de olika synsätten.     – Vi arkitekter måste ju uppfylla de önskemål vi får, men vi kan ge folk det som de inte visste att de ville ha.

Fast – det som byggs i Stockholm i dag är en sorts kulissarkitektur som ska utstråla någon form av pittoresk gullighet under soliga söndagspromenader, utan att kunna hålla vad det lovar. S:t Eriksområdet till exempel är byggt med 20-talets stenstad som förebild, rent utseendemässigt, men den stadplan husen är placerade efter har ingenting med innerstad att göra. Inga gator omringar husen, som de gör i resten av Stockholm och resultatet blir en känsla av sovstad utan liv – inte konstigt eftersom området är strukturerat efter samma princip som förorterna.

Dessutom är de nya hus som byggs med gamla fasader trots allt inte gamla inuti. De är ändå moderna nybyggda betonghus och man blir besviken varje gång man kommer in i ett sådant. De har varken de gamla eller de nya husens charm. När man till exempel går in i de från utsidan tilltalande husen som byggts ovanför Söderleden vid Slussen finner man små, fyrkantiga rum med lågt i tak och standardiserade dörrar och fönster.

Vad som dödar en stad
Stockholms city är en steril och tråkig plats och de flesta husen där har en fasad i betong eller metall. Men det är inte det som dödar stämmningen. I alla fall inte bara. Ta till exempel Kulturhuset, en klassisk betongkloss med modernt formspråk och grå fasad – det som inte är glas, förstås – som så gott som alltid är fullt av människor som sökt sig till aktiviteterna. Jämför den med den gigantiska 90-talssatsningen när hela Norra Hammarbyhamnen bebyggdes med bostäder.

De husen ser ut precis så som bostadshus ska se ut: retrostil med många trädetaljer och fin puts i milda färger. Men trots det "trevliga" utförandet och trots att alla husen vetter mot kajen och vattnet ekar Norra Hammarbyhamnen av ödslighet. Här blåser kalla vindar, här vimlar inga folk. Och varför skulle de vimla? Det finns ingen anledning, inga affärer att kika i, inga skomakare att lämna in sina slitna favoritkängor hos, inga arbetsplatser över huvud taget, vilket gör att folk tillbringar det mesta av sin vakna tid någon helt annanstans och bara befinner sig i området när de är trötta och vill kolla på tv. Som slutna musslor ligger husen och döljer sitt mänskliga innehåll.

Kulturhuset å andra sidan är öppet för alla, man får komma in i det oavsett vem man är och vad man tänker göra. Vill man bara slå sig ner och titta på utsikten så är det helt okej, vill man fika eller gå på teater eller handla böcker eller gå på konserter så kan man göra det. Hela huset är öppet, som en stor hylla med olika grejer som händer inuti till full beskådan från torget genom glasfasaden. Ett sådant hus fungerar, i alla fall så länge aktiviteterna fungerar. Om det skulle bli kontor och bostäder i hela huset skulle det på vissa sätt upphöra att vara ett sånt där bra hus, det skulle bli tråkigt och slutet.

Men det gäller ju egentligen för hela city. Så länge folk myllrar, korsar varandras vägar, har ärenden eller möjlighet att slå sig ner för en kopp kaffe kan det knappast bli dött. Det gäller lika väl i Stockholm som i Köpenhamn eller Milano. Cityproblemet handlar väl mer om att all aktivitet avstannar när butikerna stänger och att det inte längre finns någon anledning att röra sig i området. i Paris har de allra flesta hus grå puts, eller om den nu var vit från början, och där är det ingen som klagar på folklivet. Städer besjälas inte av fasader i varma kulörer.

Den onda betongen
Kulturhuset är kanske ändå bara undantaget som bekräftar regeln. Det finns ju en massa betongklossar som faktiskt är hemska och som folk tvingas bo i, och som många också tycker att alla arkitekter försvarar bara av rent formsnobberi och estetisk elitism.

Vem bestämmer? När man ska bygga ett helt vanligt bostadshus i Sverige så är det fler än beställaren och arkitekten som har idéer om hur det ska se ut. Till exempel kostnadsberäknaren med synpunkter på vad i bygget som får kosta vad, banken som har byggnormer för att bevilja lån, staten med byggnormer för att bevilja bidrag, stadsbyggnadkontoret som bestämmer detaljplanen för tomten (hur mycket av tomten som man får bygga på, tillåten höjd på huset, takets lutning, indrag av översta våningen, balkongers utförande och läge, altaners placering m.m.), geotekniker som ger besked om vad som faktiskt går att bygga på marken, statiker som räknar på konstruktionen så att huset inte ramlar ihop, vvs-tekniker och eltekniker med krav på hur deras installationer ska byggas in. Och dessutom finns det ett gigantiskt regelverk som måste följas med bestämmelser om handikappanpassning, värme- och ljudisolering, markbehandling och inte minst vilka material som är tillåtna att använda. Trä fick man inte bygga med högre än två våningar tills för bara något år sedan, till exempel. Och det syns ju faktiskt i våra städer, så mycket att man inte ens tänker på att det inte finns några höga trähus.

Alla som någon gång korsat torget i Bredäng – eller vilken annan höghusförort som helst – en grådaskig novemberdag vet vad vi talar om. Husen smälter in i himlen och endast några skräniga högstadieungar framför kiosken skänker något som kan likna liv åt platsen.

Men betongen är kanske inte boven i dramat ändå. Det spelar liksom ingen roll vilken fasad man satt på ett ensamt högt hus på ett blåsigt gärde långt från tunnelbanestationen långt från stan. Ofta hävdas det att det finns en direkt koppling mellan husens estetiska uttryck och de sociala förhållanden i och runt husen. Men bara för att en massa taskiga förorter byggdes på 60- och 70-talen betyder det inte att ett nutida formspråk skapar sociala problem. Att ge en estetisk riktning, den må sedan vara misslyckad och ful, skulden för arbetslöshet och ungdomsvåld är alltför starkt.

Dessutom vet vi knappt hur ett nutida formspråk skulle se ut, det byggs i princip inga moderna hus i Stockholm.

Gult är fult
Sedan finns det ju en annan aspekt av fasadernas betydelse. Som i Stockholmsförorten Skärholmen där de boende för några år sedan ville måla om fasaderna. De ville på så sätt förändra sitt område, men blev stoppade av Skönhetsrådet som menade att det var viktigare att bevara husens ursprungliga betongkaraktär. Det kan man ju tycka ju trots allt ger fog för anklagelserna om formsnobbarnas elitism.

Inte är det så konstigt då att folk håller med lokalpolitiker som Stockholms moderate fastighetsborgarråd Mikael Söderlund och hans stockholmspartistiska koalitionskollega Stella Fare, som är stadsmiljöborgarråd, som bankar på trumman och talar om "mänskligare stad", "fler bostäder" och "mindre betong".

Skönhetsrådet Det fullständiga namnet är rådet till skydd för Stockholms skönhet, vilket ju säger en hel del om vad de pysslar med. Rådet, som är en funktion under Stockholms stad, ska värna om byggnader och miljöer av kulturhistoriskt värde och även vara vaksamma på att nybyggen smälter in i omgivningen och stämmer överens med den specifika Stockholmsmiljön. Problem uppstår i definitionen av vad som är "skönhet".     Rådet instiftades 1915 och har "befogenhet att efter behag ingripa än här än där", vilket det ju också gör, till exempel i Skärholmen. Men däremot har skönhetsrådet ingen beslutsbefogenhet utan fungerar bara som rådgivare åt staden.     Av de tretton ledamöterna är fyra politiskt valda medan de övriga är experter inom områden som konst och arkitektur, från Sveriges arkitekters riksförbund och Vitterhetsakademien till exempel.

Skönhetsrådet är samma människor som inne i stan vill att alla hus ska se gamla ut så att de smälter in. De verkar vara ute efter att konservera olika områden och på något sätt göra dem museilika och precis som Söderlund och Fare vill smeta på en historia som inte finns på de nybyggda husen. Vad man missar är skönheten som kommer ur en hejdlös blandning av olika stilar och viljor, den där spännande blandningen i avlagringar från olika människors och tiders möda.

Stockholms problem kommer inte att lösas av att man likriktar arkitekturen, lika lite med en nostalgisk retrokänsla nu kring årtusendeskiftet som med miljonprogramsområdena från 60- och 70-talen. Det liv staden behöver kommer inte av färgen på husen, utan från människor. Det som behövs är snarare rörelse och mötesplatser som krogar, kaféer och småbiografer, inte bara koncentrerade till tre fyra stråk i staden, utan hellre trettio fyrtio. Och så kanske man borde göra något åt klimatet också.