Krystat

Nu är påsken över oss. Och våren. Vi översköljs av mytologiska tecken, och utan att vi kan värja oss invaderas våra huvuden av symboler. Vad är korset för något egentligen? – 1/4-1999 nr 16

Varje tid har sina symboler, och varje årstid sina. Vårens är fruktbarhetens. Spruckna knoppar, korta kjolar, vit hy som väntar på solens varma smekningar. Jordbruk och tjärdoft, roslag och plankton. Allt det där känner vi till. Men var kommer påsken in i detta hedna teckenspråk? Vad har Jesus, uppståndelsen, nåden och skulden, med den stigande saven att göra? Hur är det tänkt egentligen? Ska vi förneka livsglädjen under den del av året då sinnena och köttet är som mest påtagligt? Eller är påsken en sträng husse som kräver lydnad sekunden innan han släpper sin hund lös bland andungarna?

Symbolernas symbol för de flesta västerlänningar är krucifixet. Vare sig man är troende eller inte, vare sig man tillhör en kristen församling eller ej, vet man vad krucifixet är. Man vet hur det ser ut och hur det uppkommit. Eller?

När jag betraktar krucifixet en stund fylls jag av en egendomlig känsla av att vara lurad. Det är något skumt över det hela, men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är.

Från stående till hängande
Under medeltiden avbildades den korsfäste guden som en konung, bekvämt stående med fötterna bredvid varandra, rak i ryggen och med krona på huvudet. Man kunde ju inte ha en svag gud när man skulle konkurrera med olika hednabeläten. Under mitten av trettonhundratalet hände något. Kristi kropp förvreds till en plågad, hängande människa, med fötterna ihopspikade. Lidandet betonades, vår skuld och gudens blodsoffer. Så brukar man beskriva den konst-religonshistoriska utvecklingen av krucifixsymbolen. En värdig kung, en patriark, som ersätts av en lidande man till vilken vi alla häftar i skuld. Från underkastelse under makten, till underkastelse under skuldkänslorna. Men förändringen är större än så.

Den tyske psykoanalytikern och sociologen Erich Fromm har hävdat att den ursprungliga samhällsstrukturen var ett matriarkat, att livet var centrerat kring kvinnan och att mannens roll var perifer och underordnad. Spår av det finns bland annat inom judendomen där etniciteten ärvs på mödernet. Efter hand avlöstes matriarkatet av patriarkatet, och det anses ha bestått till våra dagar. Manliga makthavare, manlig gud, kvinnor tiger i kyrkan, och annars med för den delen. Men då har man missförstått den djupa symboliska revolution som ägde rum under mitten av trettonhundratalet – skiftet från stående till hängande gudom i kristenhetens mest centrala symbol. Det uppresta, erekta, manliga ersätts av något annat.

Det visar sig att det ursprungliga matriarkatet, nästlat sig in bakvägen i den patriarkala symbolvärlden. Krucifixet har blivit en kvinnlig symbol. Från att ha varit en god kung under vilken vi ödmjukt bugar oss för att ta del av den rena klara sanningen i ordet blir krucifixet en dunkel mystisk kvinnlig fruktbarhetssymbol.

Om man lämnar den kulturhistoriska förförståelsen ett ögonblick och bara studerar krucifixets yta finner man några intressanta paralleller. De utspärrade uppåtsträckta armarna, den avsmalnande benföringen, det nedböjda huvudet som i många fall hänger under axlarna och skapar en huvudlös siluett. Vad är det egentligen? Vad är det präster, munkar och andra fromma kysst och tillbett i sekler? En livmoder!

Krucifixet är en livmoder, en vaginalsymbol, en dionysisk orgiastisk fruktbarhetssymbol, lämplig vid dithyramber och hednablot, tillfällen då nåden och skulden är långt borta, där livsglädjen och sinnligheten är pockande. Det är en matriarkal religiositet, om man får tro Euripides backanter som dansar tills de förlorar medvetandet och går upp i extasen.

Men det här räcker väl knappast som bevis. En vag gynekologisk parallell dåtidens människor saknade fysiologisk kunskap att dra. Men det finns andra indicier.

Årstiden är en viktig faktor. I vår del av världen är det på våren fruktbarheten i naturen är som mest påtaglig, det är också på våren påsken infaller med häxflykt, allmän ockultism och krucifixkult.

Livmodern i populärkulturen
Mer då! Avtryck i den samtida kulturen. När Lars Noréns dramatiska karaktärer vrålar "Jag ska spika upp din fitta på väggen" är det givetvis korsfästelsen och livmodern han anspelar på.

Även som sjunket kulturgods återfinns livmodern i populärkulturen. Exempel är filmen Karate Kid, där hjälten i slutet av filmen ställer sig i en livmodersliknande pose, vilket också ger honom den slutliga segern.

En iakttagelse man kan göra i den moderna krucifix/livmoderkulten är den ofta förekommande kopplingen till våld. Vem minns väl inte Lars Molins TV-serie Korset. Jag är inte särskilt konspiratoriskt lagd, men tecknens mängd är svår att bortse från.

Men varför nu allt detta våld? Varför omges livmoderssymbolen av sådana hemska våldskonnotationer? Svaret finns även denna gång att hämta i den förkristna backanalkulturen: våldet är hämningslöst, våldet är fritt. Den som brukar våld tänker inte, utan är ett med sina impulser, på samma sätt som i ruset och orgasmen. Det handlar om att förneka ordningen, att upphöra med att vara människa, bli ett med naturens vilda växlingar, och framför allt om blod. Blodet är centralt i kristendomen. Vi äter ju upp vår frälsare och sörplar i oss hans blod. Kannibalismen och det rituella styckmordet, sparagmos, var framträdande under det antika Greklands backanaler. Det är därför naturligt att se krucifixdyrkan som en medeltida restaurering av den grekiska Dionysoskulten. Den manliga frälsarkonungssymbolen byttes ut mot en bloddrypande livmoder. Den tunna fernissa av kristendom som fortfarande präglar krucifixet förlorar sin verkan om man studerar belätet i motljus.

Pröva själva får ni se!