Viljans triumf

Vill man bli bäst gäller det att hålla huvudet kallt – och hårigt. Om mustascher, skägg och lyckan att få ha ögonbryn. – 18/2-1999 nr 13

Mark Spitz måste ha varit 70-talets snyggaste idrottsman. Stark, muskulös, utan ett uns fett på sin simmarkropp, bländande vita tänder och tjockt, välkammat hår.

Och så den där mustaschen förstås.

Medan alla andra simmare klädde sig i tajta gummimössor eller rakade vartenda hår på kroppen för att tjäna hundradelar – eller tusendelar som svenske Gunnar Larsson på 400 m medley – ståtade Mark Spitz med en svart Burt Reynolds-musche. Och vann 7 OS-guld i München 1972. Enligt Claes Hylinger sa Spitz att han behöll den för att inte bli tokig av sina sextimmarspass i bassängen. Stråna påminde honom om att det fanns ett någonting utanför det liv han levde.

Lite som Arne Borg, 20-talets svenska simmarfantom, som också hade ett liv. Bara för att han råkade "bada fort" bangade han varken Gyldene Freden eller konjak. Nästan varje dag fram till sin död 1987 tog han sig till något av Stockholms bad och simmade några längder. Efter morgoncigarren, förstås.

Att vara någon
Med undantag för Pamela Anderson är bad inget som skapar de riktigt stora stjärnorna på andra sidan pölen, så Mark Spitz är väl ganska lagom bortglömd numera. I stället gäller det att raka sig fram i de helylleamerikanska sporterna basket, baseboll eller i det missfoster av kaotiska tacklingsorgier som kallas football. Amerikanskast av dem alla är förstås baseboll, en form av brännboll som utövas med djupaste allvar och ger mer än tio miljoner dollar om året i lön för de allra bästa. Med ett sekel av minutiöst förd statistik på i princip varenda boll som spelats i kombination med den betydelse slumpen har, har spelet en märklig förmåga att hypnotisera, vilket omvittnats av bl.a. författaren Paul Auster, som i sin senaste bok "Hand to Mouth" till och med konstruerat en basebollsimulator i form av spelkort.

Den störste nu levande spelaren, basebollens galante gentleman Joe DiMaggio, såg också han till att inte bara leva som en renrakad träningsasketet. Han gifte sig med Amerikas älsklingsblondin Marilyn Monroe, hamnade i Simon & Garfunkel-låten "Mrs Robinson" och gick på boxning med Hemingway (som för övrigt hade både skägg och attityd).

Att gå för långt
Nu ligger den 84-årige DiMaggio på sjukhus och dör. Var och varannan dag kan man hitta artiklar i amerikanska tidningar om hans hälsotillstånd. Tv-bolaget NBC lyckade dessutom okänsligt nog dödförklara honom lite för tidigt och skickade ut en dödsruna för några veckor sedan.

Hans och alla andra livsnjutande världsmästares motpol inom sporten lever dock i högsta välmåga, den snåla, kedjerökande Marge Schott, ägare till Cincinnati Reds och sankt-bernhardshunden Schottzie 02 (den förra hette bara Schottzie). Ligastyrelsen gillade inte att hon kallade en av de svarta spelarna i laget var "my million-dollar nigger". Dessutom tyckte hon att Hitler "was OK at the beginning. He rebuilt all the roads, honey. He just went too far." Där satt hon med skägget i brevlådan. Så 1996 blev hon avstängd från att sköta sitt lag och beordrades sälja laget.

Cincinnati Reds har alltid varit måna om sitt anseende. Det där med "Reds" var förstås särskilt känsligt under den allra kallaste delen av kalla kriget, så för att ingen skulle missförstå att de var goda amerikaner bytte laget namn i början av 50-talet till Redlegs.

Att göra det
Men framför allt har laget gått i främsta ledet för spelarnas anständiga yttre. Eller som Marge Schott säger: "only fruits wear earrings". Örhängen har dock inte varit Reds-ledningens största besvär, utan mustascher och skägg. Lagets "no-facial hair policy" är Schotts största bidrag till sportens anseende tycker hon själv, även om riktlinjerna egentligen hade dragits upp redan 1967 av den tidigare ägaren Bob Howsam. Ett par spelare har varit så missnöjda med sin lott i laget att de på rent trots odlat skägg och mustasch och lyckats bli sålda till andra, mer frisinnade lag. En gammal spelare har till och med sagt att "we were lucky to have eyebrows".

I tisdags meddelade emellertid laget att man nu lämnar sin gamla käpphäst. Häromveckan köpte man nämligen getskäggige Greg Vaughn från San Diego Padres. Det påstås att det var Vaughns barn fick tant Marges ömma hjärta att vekna. "I have two kids who have never seen their daddy without a goatee", sa Vaughn. "They wouldn't recognize me."

Budskapet har gått fram. Nu kan Mark Spitz äntligen raka av sig mustaschen.