Framtidslandet

"Medvetenheten om att vi befinner oss i slutet på något finns" är kanske det mest begripliga i Carl Bildts vision av det framtida kreativa samhället. Den enda vägens ideolog har hamnat i en filosofisk återvändsgränd. – 7/1-1999 nr 10

I den seriösa tidningen Svenska Dagbladet finns en mycket seriös avdelning kallad "Samtider". Där resonerar seriösa akademiker – särskilt samhällsvetare – om viktiga spörsmål. Till den 2 januari, årets första samtidsartikel, tyckte redaktören Anders Björnsson att en riktigt kvalificerad samhällsfilosof skulle få beträda arenan, riksdagsmannen Carl Bildt.

Bildts djupsinniga bidrag till analysen av den värld vi lever i heter "Frigör kreativiteten". Det vore en överdrift att säga att Bildt är en lättförståelig tänkare. Redan den första meningen kastar in läsaren i en transcendental-fragmentarisk verklighet: "På tv ser jag bilderna av 2000-satsningar i olika länder flimra förbi."

Jag vet nog inte vad en 2000-satsning är för något, men anar att den liknar ett förbiflimrande SJ-tåg. Lite pö om pö klarnar det emellertid vad han är ute efter:

"Sverige är Framtidslandet som förlorat tron på sig självt och på framtiden. (...) Kanske är det så att vi måste montera ner våra fördomar om oss själva innan vi förmår att bygga upp nya förhoppningar inför framtiden. Vi måste kollektivt få klart för oss att vi inte var Framtidslandet."

Vi, oss, kollektivt. Det är ett genialt grepp av Bildt att genom dessa för moderater vanligtvis så förhatliga ord radikalt nytolka världen, eller i alla fall Framtidslandet Sverige, som vi samtidigt ändå inte var.

Modet att byta
Jag förstår honom ännu inte, men det ligger nog helt i linje med hans kreativa uppmaning att "Vi behöver byta prisma på samhällsutvecklingen." (Det kanske är ett korrekturfel, det kanske ska vara "bryta prisma".) Hur som helst, har man modet att byta prisma (eller bryta) ligger nämligen hela världen öppen:

"När ett svenskt mjukvaruföretag blir en av prisvinnarna på IT-världens allra största globala mässa är det en signal om att det fortfarande är möjligt att skapa nytt och stort i Sverige, på samma sätt som den svenska musikaliska kreativiteten har erövrat världen under de senare decennierna."

Notera den subtila inskjutningen av ordet "fortfarande" – vem vet om det i morgon är möjligt för Ace of Base eller Spray att erövra världen från Spice Girls respektive Microsoft? Lärare som vill jobba på friskolor och sjukhuspersonal som "ofta i bolagsform" vill vara friare gentemot byråkraterna är fler positiva tecken i "landet som förtränger framtiden, som plågsamt omvärderar sitt moderna förflutna men som samtidigt inom sig hyser en kreativitet som bara väntar på möjligheten att få tränga fram tydligare."

Kreativiteten är inneboende i samhällskroppen och bara trånar efter att välla ut och anta bolagsform – den bildtska bilden av en konstruktiv alien som inte är ett hot mot mänskligheten utan mot dess förutbestämda undergång kommer att bli en idéhistorisk klassiker. Enligt Bildt är kreativitet inte bara ett prisvinnande IT-företag, tuggummipop, friskolor och bolagiserad sjukhuspersonal. Det kan också vara en liten serbisk flyktingpojke som i Rinkebyskolans datasal följer "börsutvecklingen för de placeringar han gjort med mammas barn- och bostadsbidrag. Han hade ställt bidragssamhällets beroende på huvudet och med den moderna informationsteknologins hjälp kastat sig huvudstupa ut i en värld av finansiell dramatik."

Cirkulation
Gränsdragningen mellan lek och allvar, skola och kontor, barndom och vuxenhet är i Bildts paradisiska vision fullständigt utsuddad, pengar är pengar och spel är spel och kapitalet kan äntligen strömma fritt och som samhällskroppens blod forsa genom alla dess vener och artärer. Livets mening är kreativitet och kreativitet är frihet och frihet är att tjäna pengar. På egen hand. Inte som förr, då ett samhälle per definition sågs som ett kollektiv och "den som uppträdde annorlunda var en avvikare".

Men så är det inte efter att Bildt i bästa "Life of Brian"-anda radikalt omtolkat vad det innebär att vara annorlunda: "Det kreativa samhället är ett samhälle där det annorlunda gradvis förvandlas från avvikelse till norm." Det är nog inte många som förstår Bildt, alltså är han normgivande. Eller så är det bara jag som inte hajar vad han menar, vilket gör mig till avvikare, alltså är det jag som är normen. Och då är Bildt är avvikande. Med andra ord är det Bildt som sätter normen för hur samhällsanalytiker kommer att argumentera i Framtidslandet.

Stickspår
Det finns ett problem med all denna individualism och kreativitet, och det är vad en politiker som Bildt egentligen ska göra. Men frågan besvaras av sig själv: han ska som Bildt vara idégivaren som i djupsinniga texter säger saker som att "jag tror att vi behöver en framtidsvision som hindrar vårt samhälle från att splittras", för "ett friare och variationsrikare samhälle kräver en tydligare värderingsgrund hos individer och familjer. Men det får också lättare att röra sig framåt om det finns visioner som förenar."

Självklart behöver alla kreativa och normgivande individualistiska avvikare en samfälld kollektiv inre disciplin att luta sig mot. Annars blir det ju svårt för samhället att röra sig framåt. Jag är djupt övertygad om att Carl Bildt är den mest lämpade att leda min individ och min familj och vårt samhälle in på den rätta värderingsgrunden med den enda rätta framtidsvisionen för ögonen. I hans anda hoppas jag att jag är rätt avvikande om den uppfattningen.