Nu är julen kommen

Lite mörk och kulen. – 24/12-1998 nr 9

En tabell jag såg i en tidning mätte stress. De mest stressfyllda perioderna i livet. På första plats kom nära anhörigs död, efter det kom skilsmässa och på tredje plats kom jul. Skillnaden mellan tabellens tre topplaceringar är frekvenskurvan. Hur många skilsmässor respektive begravningar upplever man under en livstid? Och hur många jular?

Jag känner en som lyckades få ihop alla tre under samma tunga afton.

Han dog inte. Stress är övervärderat som förtidig dödsbringare.

Han hette Örjan.

Han och hans hustru hade utvecklats åt olika håll. Men nu var det då julafton. Äntligen.

Hans julgran var dammig men flärdfull. Hans dvärgkanin var i grossess. Han hade druckit sexton koppar glögg. Den var fortfarande god. Jättegod.

Örjan hade en katt. Örjan och katten tittade på TV. Arne Weise var detta år outsägligt dyster.

Örjan tog lite glögg. Gott.

I hallen kräktes dvärgkaninen. Hon skulle bli mor. I hennes husdjurshjärna klickade något till. Föda. Skog. Gran. Jag är ett djur.

Hon bumpade sakta i väg mot julgranen.

Örjan sjönk lite längre ned i stolen. Han åt skinkan rå i år. Med söt senap.
Gott. Jättegott.

Katten var en dålig katt. Örjan och hans före detta hustru hade åkt med den till veterinären för kastration. När de kommit hem slickade den så ivrigt på såret kring de avskurna sädesledarna att de växte samman igen. Veterinären sa att sådant hände. Ibland.

De lät det vara. Örjan kände en viss respekt inför sådan målmedvetenhet.

Katten hette Misse.
Dvärgkaninen som nu hade hunnit fram till granen hette Gullan.

Före detta hustrun och han hade köpt Gullan till dottern då hon börjat visa tecken på stress efter de beska gräl som slitit sönder det mysiga hemmet. Det var det sista beslutet om ett större inköp de tagit som gifta. Hon behöver något att krama, hade de resonerat.

Gullan lade sig tungt på sidan och började tugga lite på sladden till julgransbelysningen. Gott.

Örjan åt mer skinka. Nackdelen med rå skinka, tänkte han, är att man inte får någon god svål. Men jag gillar söt senap. Det är gott.

Arne pep.
Benjamin Syrsa pep.
Gullan pep.

Örjan och Misse fick samtidigt syn på den röda klumpen under Gullans svansstump. Den plumsade ut på golvet och blev grönprickig av barr.

Lite barr störde inte Misse. Han hade ju trots allt slickat ihop sina egna tuber.

Den första klimpen tog han i en enda tugga. Gott. Jättegott.

Den andra tog han i två.
Örjan kräktes lite glögg och skinka. Gullan flämtade mest.

Vid den tredje grönprickiga klumpen slocknade julgransbelysningen.
Barmhärteligen.