Stänk och flikar

Våra ord döljer sanningar som inte alltid är så nobla utan snarast är något att förfasas över. – 10/12-1998 nr 7

I dag lagerkröns årets nobelpristagare i de olika disciplinerna. Fysik, kemi, medicin osv. Och så naturligtvis litteraturpristagaren. Det bullas upp, delas ut plaketter och pengar. Pristagarna radas upp och får hälsa på kungen.

– Hej, professor Störmer, vad har du gjort?
– Jag är vetenskapsman! Jag har upptäckt en ny form av kvantvätska med fraktionellt laddade excitationer!
– Bra!

– Hej, professor Pople, vad har du gjort?
– Jag är vetenskapsman! Jag har utvecklat den kvantkemiska beräkningsmetodiken!
– Fucking brilliant!

– Hej, José Saramago, vad har du gjort?
– Jag har skrivit lite böcker. Jag är författare.
– Vad sa du?

Fonetiskt
Precis som i nobelfestliga sammanhang maskeras våra offentliga liv av allehanda representativa försköningar. Vi klär oss på ett visst sätt, har vissa prylar och talar på ett sätt som signalerar det vi vill signalera. Men orden ställer ibland till det för oss. Vissa ord leder genom ljudlikheter med andra ord in oss på tvivelaktiga spår och associationer. Och det påverkar vårt sätt att tänka. Ett enkelt exempel är ordet "hiss" som ljudmässigt ligger nära ordet "kiss". Resultatet av den associationen kan man dagligen uppleva i någon av Stockholms tunnelbanehissar.

Ordet författare är ett annat exempel.

Snuskigt
I det svenska språkets obscena vokabulär är f-ljud och tt-ljud vanliga. (I danskan ersätts tt-ljudet av ss-ljudet: fisse, tisseman.) Ordet författare har stora ljudlikheter med ord som fitta och för faan för att nämna några exempel.

Problemet med ordet är konsonanterna. F-rf-tt-r-. De skapar ett sluddrigt och nästan läspande ljudmönster. I sammansatta ord som författarförbundet eller författarförlaget blir det uppenbart att ordet dessutom är för långt. Jämför med ordet skald. En klingande stavelse, en distinkt ansats följt av ett öppet och frimodigt a-ljud som diminueras i ett behagligt ld-ljud. En jämn och lugn båge med inledning klimax och avrundning. Ett ord med bronsålderskonnotationer.

Vid sidan av det står det stammande författare med sina skamliga fonem. En skald är en profet, en odödlig, runt vilkens huvud historien flaxar. Tegnér var en skald, Strindberg...

En författare däremot, är ett harmynt hjon som blygt mumlar fram sin tvivelaktiga belägenhet.

Är det då konstigt att många författare lider av dålig självkänsla, att deras böcker fylls med oändliga tirader av självkritik, mindervärdeskänslor och nervöst mummel.

– Vad jobbar du med?
– Jag är f-rf-tt-r-.
– Skäms!

Är det så vi vill ha det? Vem är det i så fall som vill ha det på det viset? Vem tjänar på det? Är det förlagen vars medarbetare inte själva i lika hög grad påverkas av fonetiska klanger, som har funnit ett sätt att göra författarna mer lätthanterliga. Är det filmindustrin? Är det kritikerna? Är det politikerna? Eller är det kanske en konspiration?

Neologismer
Vad ska man då kalla den som skriver? I utlandet har författarorden en annan klang. I Spanien kallas författaren escritor, ett ord med samma pondus som matador. Engelskans writer liknar ordet right. I tyskan Schriftsteller, ett ord som också förekom i svenskan en bit in på 1900-talet. Fast det tyska synonymordet, Verfasser, är ju inte stort bättre än den försvenskade formen, även om de obehagliga ss-ljuden är mer stötande för en dansk än för en svensk.

Vad har vi egentligen att välja mellan: Skrivare låter som en maskin; skribent som en journalist; skriftställare som ett notställ; skald – kanske trots allt en aning otidsenligt.

Här är några förslag:

• Drapör. Avledning ur drapa med gamla fornnodiska konnotationer. Fast drapör låter lite som en våldtäktsman – eller örngott.
• Bokman – redan upptaget av en bokhandel, annars anglicistiskt och bra.
• Skrivman – låter som ett ordbehandlingsprogram. Dessutom skulle det bli svårt ur jämställdhetssynpunkt.

Kanske det finns något att hämta ur poetikens värld: Narrator – låter som dator; narratör, som en som narras; relatör, som reparatör; berättare, kanske inte så dumt, men medför problem för psykoanalytiskt orienterade litteraturvetare som behöver skilja på berättare och författare.

• Prosaist, fast det låter som prosaisk. Dessutom används det redan.
• Fiktionör – för likt funktionär, vilket ger unkna marxistiska associationer.

Nej, det kanske inte finns något bra ord för den som skriver. Författarna får fortsätta sitt underdåniga stammande ännu en tid.

Men det är ju uppenbart att något måste göras. Och det snart...