Med rytmen i blodet

Torsdag är åter ute och cyklar bland tillvarons hörnstenar. (Obs! Kan verka stötande på hopiälskare.) – 3/12-1998 nr 6

Så börjar åter uppladdningen för julen, fast jag tänker mest på Sisyfos. Albert Camus skrev en berömd essä om denne stackare som av gudarna dömdes att släpa ett stenblock uppför en brant för att sedan se det rulla ner igen, och igen, och igen. Camus menade att Sisyfos villkor var människans.

Ungefär så har i alla fall jag rullat min tunga börda uppför höstens sluttning. På krönet avhänder jag mej den ett ögonblick innan jag i ett vitt bakrus åter tumlar ner och finner att jag fortfarande har samma tunga börda att släpa på. Camus avslutade sin essä med den gruvliga sentensen: "Man måste föreställa sig Sisyfos lycklig." Sisyfos må vara lycklig, men jag är det inte – inte på såna villkor.

Naturligtvis kan man fråga sej om det är människans bestämning att vara lycklig. Kanske är det inte så. Men det kanske inte heller är människans bestämning att tumla runt i Sisyfoscykler. Ett liv där varje dag slutar med läggdags för att nästa morgon kunna gå till jobbet igen, och varje vecka går mot helg och varje år mot jul.

Linjärt är käpprätt
Vårt sätt att uppfatta och tänka om tiden är linjärt, brukar man säga. Många som kritiserar det moderna samhället tycker linjärt är dåligt.

En linjär tidsuppfattning, menar dessa, hör ihop med andra begrepp som antas vara dåliga: positivism (vetenskapens blinda framåtfärd), manligt (män saknar naturlig kroppscykel), oekologiskt (mot naturens naturliga kretslopp). Den linjära tid som antas prägla vår kultur är enligt denna tolkning egentligen onaturlig – och många är de nostalgiska hyllningarna till de nordamerikanska urinvånarnas cykliska tids- och världsuppfattning. Varje vecka blir det måndag och sen blir det lördag och då får man festa. Och varje månad avslutas med en intensiv förhöjning av livet, konton fylls på, butiker fylls på, strupar fylls på och snart är man tillbaka på den vägen upp mot den 25:e-26:e-27:e. Och varje år blir det semester och varje år blir det äntligen jul.

Cykliskt, eller hur?

I morgon är en annan dag, typ
Många gillar sina jobb har jag hört, och ser fram mot morgondagen och nya utmaningar. Studenterna, de markerar en egen fri rytm genom att supa veckan igenom. Fast cykliciteten kommer de inte riktigt ifrån, Cykliska Studiemedelsnämnden har för vana att betala, visserligen regelbundet, men alldeles för sällan.

De helt utblottade har ingen måndag att gå tillbaka till och följaktligen ingen löneutbetalningsdag att se fram emot. Detta måste vara det hemskaste av allt eftersom alla diskussioner om arbetslöshet går ut på att det är bästa sättet att bli en hel och lycklig samhällsmedborgare är att komma in i de korrekta cyklerna.

Så man skulle faktiskt kunna säga att vi redan lever i den cykliska tid som så många andligt intresserade eftersträvar. Fast i de försvunna cykliska kulturerna tolkades världen fullt ut i andliga termer och tidsflödet sågs som reversibelt. I vår tid lever vi däremot med en fullt ut materialiserad tolkning av världen i ekonomiska termer, och även om allt hela tiden upprepas så är det bara i ständigt nya irreversibla konsumtionscykler.

De linjära drag som finns i vårt tänkande är framför allt retoriska och speglar inte hur livet levs. En linjär tidsuppfattning skulle ju innebära en enorm frihet, det jag gjorde i går eller i förra veckan eller förra året skulle jag då inte behöva upprepa i dag, i nästa vecka, nästa år, men nog fan sitts det klockan tre på julafton och väntas på Kalle Anka.

I koncernens intresse
Det mänskliga samhället har aldrig förr i historien ackumulerat så stora rikedomar som nu. Rikedomarna kommer också många till del, men detta faktum ska inte få oss att glömma att det mesta ändå ägs och kontrolleras av någon – av stater, företag, koncerner.

Koncern betyder angelägenhet, intresse såväl som företagsgrupp. Och trots att dessa utgörs av människor som säljer sitt arbete, sin tid, sina liv, behöver inte koncernens intressen sammanfalla med deras. Det gäller inte bara uppenbara fientligheter mot människosläktet och miljön som exempelvis Union Carbides verksamhet i Indien, eller Skanskas härjningar i Hallandsåsen, utan även Kalle Ankas husse.

Liksom dessa företag vill de flesta företag inte avslöja vad de egentligen gör och vad de avser göra med rikedomarna de kontrollerar och äger. Och de flesta människor verkar inte heller vilja veta, så länge de utlovas en del av kakan, genom aktieägande och placeringar i pensionsfonder.

Nu får ni veta det i alla fall: De kontrollerar konsumtionen och därigenom cyklerna som villkorar våra liv. Och det ligger i deras intresse att vi tror oss leva i en linjär tid som inte känner nåt förflutet utan bara en lovande framtid, en framtid som hela tiden ligger runt nästa hörn – nästa helg, nästa löneutbetalning, nästa semester, nästa ålderdom, nästa jul.