Torsdag har landat

Alla räknar ned till millennieskiftet. Tjatigt, tycker Torsdag och har därför i en notisserie i tio delar räknat ned till 30-årsjubileet av människans första månlandning, 20 juli 1969. Del tio: "The Eagle has landed!" – 15/7-1999

På NASA:s hemsida hittar man rubriken "Top Ten Scientific Discoveries Made During Apollo Exploration of the Moon". De tio upptäckterna är säkert intressanta, särskilt för en allmänhet bestående av geologifantaster.

Upptäckt nummer 6: "Alla månstenar har sitt ursprung i högtemperaturprocesser med föga eller ingen inblandning av vatten. Man kan grovt dela in dem i tre typer: basalter, anorthesiter och breccias."

Av den barnsliga upphetsningen, den sublima ilning av oändlighet, fara, vansinne, ensamhet och kollektivt stordåd som infinner sig vid tanken på månfärderna finns ingenting i NASA:s vetenskapliga topplista. Och det man i fråga om kosmisk geologi fick reda på genom Apolloprojektet hade man kunnat få svar på betydligt enklare och billigare än genom att skicka Armstrong & Co att samla grus.

Varken USA:s statsledning eller den sovjetiska frågade sig hur en månsten ser ut inuti. När ryssarna lyckats skicka upp Jurij Gagarin i rymden beordrade JFK i stället i ett memo till Lyndon B. Johnson att sätta experterna att besvara följande frågor: "Kan vi spöa dem? Kan vi skicka upp ett laboratorium i rymden? Göra en resa runt månen? Eller skicka en människa till månen och tillbaka?"

Wernher von Braun svarade: "Bemannad månlandning."

"Strålande", tyckte John F: och berättade för kongressen i maj 1961 att "vi ska fara till månen, USA:s ställning hänger på detta".

Så blev det.

När Neil väl knallade omkring på den gula osten i världsdirektsändning fick inte sovjetmedborgarna se på, bara generalerna och pamparna i Kreml. Folket fick höra nyheten som femte inslag, efter diverse rapporter om stålskörden i de sena kvällsnyheterna.

Ryssarna hade varit nära – och samtidigt långt ifrån – att klå amerikanerna. Från Bajkonur i nuvarande Kazakstan, långt från gränser och större städer och snokande ögon, skickade Sovjetunionen under loppet av 43 månader upp den första satelliten, den första hunden, den första raketen att landa på månen och den första människan i rymden.

Men slutklämmen, att faktiskt sätta en kosmonaut på Luna och sedan få honom tillbaka hela jävla vägen, det gick de bet på. Hur de under ledning av den karismatiske ingenjör Koroljev gjorde ett djärvt försök men till sist fick tugga gräs berättas i det lysande reportaget "Eclipsed" av Bill Keller. Läs. Den kosmiska ilningen känns samtidigt som dess prosaiska orsaker avslöjas.

Så klart besvikelsen fanns där, över att USA lyckats övervinna sina "kapitalistiska antagonismer", som man uttryckte det på sovjetiska. Men ryssar kan som bekant även skämta.

"Dåliga nyheter, kamrat. Till och med kineserna har landat på månen nu. Men det finns goda nyheter också: Alla kineser är där."